Ångest har många ansikten.

Hej livet.

Hej känslor.

 

Igår och idag träffade jag min socialsekreterare, intervjun är klar. Jag valde att berätta sanningen om precis allt idag, om mitt liv från barndom fram till dagen idag.

Hon är så fruktansvärt bra, hon säger att hon ser en glöd inom mig. 

På måndag ska jag dit igen och så får vi se vad hon tycker om mina nya ideer. 

 

Jag bryr mig inte om vad som händer längre, jag tänker inte motarbeta. Den taktiken fungerar inte. Om det fortgår som det gjort det sista året så är jag redan halvvägs ned i graven (vilket jag redan fått höra x antal gånger).

Om en till två månader har jag ett eget boende till mig och min katt förhoppningsvis. Jag ska kämpa in i döden för det.

Förhoppningen angående att få hjälp är skyhöga nu. Allt jag har kvar är mig själv. 

Jag, Nathalie. Den personen jag alltid vill lyckas fly ifrån. 

Det är slut på det nu. 

 

Jag tänker aldrig mer ta ett preparat i berusningssyfte någonsin igen. Jag är trött på att människor i min omgivning gråter av rädsla, jag är trött på att inte veta vad jag håller på med, jag är trött på att leka med döden. 

Vad hände egentligen? Att jag alltid har druckit är väl illa nog men droger? 

Jag har aldrig hållt på med sånt tidigare, det bara hände. Sen blev det tyngre grejer och nu är det game over.

Jag fick se, uppleva hur det kan sluta och det var mitt wake up call.

 

Vill ha mitt liv tillbaka, jag vill ha mina vänner tillbaka, jag ska sträva efter ett stabilt liv. Jag är vuxen med en skadad själ som måste heala. 

Jag vill ha mitt eget space, börja sörja dem fina som lämnat denna plats, jag vill studera. Sluta rymma.

 

Jag skiner idag, för jag har fått tillbaka tron på att livet faktiskt kan bli bättre. Jag lyssnar endast till mitt inre och det är det som känns absolut rättast. 

Ikväll ska jag vara med världens bästa Naru, jag skakar.. så mycket har jag saknat henne. Jag ska sova ute i Vaxholm, bara glömma "världens bekymmer" och bara njuta på riktigt. 

 

Nog snackat, nu blir det dejt med duschen.