När man gått rätt in i väggen. - Sanningens ord.
Här sitter ni.. random people/älskade vänner/familj/skäkt whatever och läser min vidriga depp blogg med en endaste önskan om att må bra.
Ni kan läsa om dagar jag mår toppen och allt känns som en saga, saker rullar på och det går framåt.
En minut-timme-vecka senare hatar jag mitt liv och allt är åt helvete.
Jag hamnar i någon sorts svacka och kväver mig själv helt och hållet.
Dricker kanske en hel vecka på sträck för att "komma bort" och fylla den tomheten som uppstår. -
Jag kan inte kontrollera hur jag blir heller.
Nu för tiden blir jag innerligt helt borta, att prata är ansträngande, ler inte mer än vid absoluta lägen, är helt annourlunda betendeemässigt.
Orkar inte svara på folk som hör av sig.
Mina vänner reagerar självklarligen.
Jag kan bara inte ställa mig upp.
Inte just nu.
Har haft många långa samtal med personer jag bryr mig om och älskar dessa två dagar.
Det är första gången jag verkligen har haft bokstavligt talat långa djupa samtal om hur jag mår och vad som egentligen händer runtom mig.
Det är även dem som har fått mig att inse hur jävla lågt nere i skiten jag är, samtidigt som dem hela tiden förklarar att det inte är mitt fel.
Men jag blir chockerad när någon man älskar säger att hen är så pass orolig över mig.
Är jag verkligen så djupt nere?
Man börjar övertänka allt och sen kommer man fram till sanningen.
Ett ord som min närmsta använde:
"Nathalie du är inte deprimerad.
Det där är något helt annat.
Du är självmordsbenägen."
Chocken som uppstod inom mig när jag fick höra det.
Men det var bara sanningen som slog mig hårt i ansiktet. En smäll som bara behövdes.
Folk kan stå framför mig och skrika rätt i ansiktet på mig, men jag reagerar inte.
Men för en gångsskull..
Någon kunde se mig, någon förstod hur illa det var.
Det kändes som en lättnad samtidigt som jag skämdes.
För sanningen är..
Jag skäms över att vara så pass ostabil.
Jag skäms över att ha sån dödslängtan.
Jag skäms över att behöva förklara varför jag har ett självskadebetendee.
Jag skäms över att jag är som jag är.
Är dessutom så desperat efter att få vara älskad.
Men samtidigt drar jag mig undan folk.
Jag har ju blivit så jävla illa behandlad förr.
Det lär hända igen.
Nej. Det ÄR klart det händer igen.
(Mitt konstiga jävla sätt att tänka på)
Eller jag försöker på något sätt gå in i försvar från något ont. Fast det inte är så.
Min ångest har tagit kol på mig, jag har kämpat mot det här i snart åtta år och jag känner att det börjar bli mer och mer jobbigt för varje dag som går.
Det känns som att jag har gett upp inom mig för längesen. Det är bara det yttre som svävar. Jag är bara kvar gåendes och önskar ständigt att det ska ta slut.
Att hela tiden vilja dö är en sjuk känsla.
Och jo det är inte bara tankar. Jag planerar. Ger mig in i idiotiska situationer ständigt.
Och vad som kommer hända nu?
Jag ska iväg från Stockholm.
Jag måste få andas.
Sen lär det bli slutenvård för min del.
Iallafall så som det ser ut idag.
Jag har gett upp för stunden.
För jag orkar inte kämpa en sekund till.
Jag klarar inte det här ensam.
Inte den här gången.
Fuck this.
Det här är bara för mycket.
Var är "strömbrytaren?" För jag orkar bara inte mer.
Här har ni svaret på varför jag kan anses vara off.
Mitt psyke är ur funktion för tillfället. Förlåt för det, förlåt förlåt. "skam"
Jag mår bara dåligt.
Det vet alla.
Jag behöver bara ett jävla lyft.
Ett riktigt högt jävla lyft.
Jag blir nästan mörkrädd för mig själv.
Kommentarer
Trackback
