Ångest har många ansikten.

 

Var på möte med Arbets & företagsenheten imorse, fick träffa en jätte trevlig kille där som hjälpte mig med en hel del så jag kommer bli vidare skickad till något annat.. ifall min socialsekreterare tycker det är lämpligt som tidsfördriv innan jag kommer in i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen.

 

Kommer dessutom snart få träffa min nya psykolog, manlig sådan faktiskt.. Har aldrig haft en manlig tidigare så det ska bli intressant och ha en ny överlag, min nya läkare kommer jag få träffa i Augusti tyvärr eftersom jag olyckligtvis var tvungen att avboka mötet som jag skulle på igår.

Med andra ord så kommer jag mycket snart säga upp all kontakt med Capio, allt dem gjort är att förvirra mig, inte göra några som helst uppföljningar på mina utredningar/mediciner och bara ta mina problem som ett stort skämt. 

Tråkigt nog måste jag åka betydligt mycket längre nu när jag ska samtala/få hjälp men det är klart värt det i slutändan efter 3 år av ren sörja. 

 

Jag har alltså väldigt snart alla möjliga kontakter jag kan tänkas behöva som stöd för att kunna komma vidare i livet men försöker ändå inte ha så himla stora förväntningar eftersom jag lätt blir besviken & då anklagar jag mig själv. 

Lite rädsla finns det hos mig självklarligen.. att det blir "för mycket" så jag total crashar och ger upp som alla andra gånger.

Men nu tänker jag också på lägenheten, min framtid, mina möjligheter.. allt hänger på mig mer eller mindre. 

Självklart blir det en enorm press och det är därför jag verkligen behöver mina samtal någon per vecka och bra medicinering som gör att jag klarar av allt det här. 

 

Iallafall.. allt jag försöker fixa till nu är inte bara för mig och min mammas skull utan för att mormor där uppe ska kunna se ner på mig och känna sig stolt över att jag faktiskt klarat av att fixa saker och ting.

 

Mitt humör är som en berg&dalbana men såhär känner jag iallafall JUST nu, positiva tankar!!