Ångest
Idag är det en vecka sedan den mest betydelsefulla person lämnade jorden, han som alltid fanns där för mig.
Ack vad nära vi kom varandra, han var mitt stöd i alla jävla lägen.
ofattbart att han är borta föralltid.
Jag insåg inte att det var en vecka sedan föräns jag vaknade och började återfå tänkandet, det hugger för tillfället i hela mig, jag skakar och har den mest outhärdliga ångest man kan tänka sig.
Vill bara skrika, gråta, slå men jag vill inte visa några känslor nu när alla på avdelningen börjar tro att jag går mot ett stabilare mående.
Kan knappt andas så illa är det, har fått en xanor vid behov men vad fan hjälper det?
Måtte gud hjälpe mig.
Kommentarer
Trackback
