Ångest har många ansikten.

 

Jag är tom och isolerad, allt för att jag vill skydda mig själv från yttre påfrestningar. 

 

Nej jag sitter inte medvetet hemma och glor på serier dag och in för att det är tillfredställande på något sätt alls, men det blir ett av dem få få odestruktiva flykter från mig själv.. när jag åtminstående inte blir rastlös.

Jag överlever det här för att jag vet att jag har en läkartid på måndag och för att jag mer eller mindre har umgåtts med kompisar. Dem få jag än sålänge har orkat träffa.

 

Mormors död var som att slita ut en stor del av min själ, som att vandra i dimma, som att vara påverkad av en drog man inte tagit.

 

3 av dem människor som alltid har stöttat mig är döda. 

Dem bästa inom familjen. 

Det var hon, hennes man och min bror. 

 

Dem som står mig nära nu om dagarna vet att det inte bara har med min mormors död att göra varför jag är så låg just nu.

 

Jag vill bara att allt ska lösa sig.

Allt känns ändå konstigt nog inte helt svart, trots att det som jag fruktade och var mest rädd för hände. 

 

Jag har inte råd att misslyckas längre. 

Jag är så förbannat jävla stark någonstans fast jag inte känner det själv och jag vägrar ge upp.

 

Något jag till hundra procent vet och kan garantera är att jag aldrig hade kunnat ta mig igenom min tonår utan min bästavän.