Ångest har många ansikten.

SKJUT MIG.

jag är mer orolig inombords nu än på längd.

 

Fick beslutet om att inte få gå kvar på min behandling efter det att min nya diagnos sattes, knappt två veckor efter.

Känner mig nästan knäckt av det.

 

Vill hela tiden döva mina känslor, musik, alkohol, vad som helst.

 

Jag nästan hatar mig själv. 

 

Lämnade en egenanmälan till en annan psykmottagning idag där en sjuksköterska ställde massa frågor.

 

En överläkare kommer ta beslutet om jag får

hjälp därifrån eller inte, beror på eftersom det inte är min hemma kommun. 

 

Ringer hon om imorgon så får jag ingen hjälp. 

Gör hon inte det så får jag hjälp men med otur att vänta upp till hösten. 

 

Får jag ingen hjälp så kommer jag gå under.

Har ingen annan trygghet. 

Är ganska ensam helt ärligt. Eller jag känner så iallafall. 

 

jag vill men orkar inte leva 

har sånt skadesug just nu.

 

får bara mer och mer ångest för varje andetag nästan. 

 

Vill ju bara ha det bra men inser att jag inte kommer klara av något alls. 

Inte hemma situationen, inte relationer, inte ett förhållande, nada niente. 

 

Jag är sprittlad. 

Död så småningom ifall allt bara rasar in, har inte kraften att plocka upp mig själv igen.