Ångest har många ansikten.

Har suttit och tänkt igenom vad jag har åstadkommit som är bra sen jag hoppade av gymnasiet för tre år sedan och tro mina ord när jag säger att det jag gjort är ingenting. 

 

När jag hoppade av så hade jag en inställning som "Gud vad skönt, nu har jag inget ansvar längre och ingen kan komma och säga vad jag ska göra och inte göra"

 

Men desto längre jag satt sysselös och gjorde ingenting desto värre började jag må. 

 

Så varför hoppade jag av skolan egentligen? 

1. Jag brydde mig ständigt om vad folk tyckte om mig och hade krav på mig själv som en människa inte ens är kapabel till att hantera själv. Misslyckades jag med något så sket jag i allt.

2. Jag sov fruktansvärt dåligt när jag bodde hemma vilket gjorde att jag antingen skolkade eller halvsov/inte skötte mig på lektionerna. 

3. Jag var värdelös på mattematik och hade inget direkt stöd inom det. 

4. Koncentrationsproblem och hamnade alltid efter med läxorna.

 

Ändå så ångrar jag mig innerligt att jag slutade skolan eftersom jag åtminstående hade struktur i vardagen och kom bort någorlunda från mina jobbiga tankar.

 

Vad hände med mitt liv?

Jag hittade alkoholen. 

Det var mitt sätt att börja stänga av på igen.

 

Under min uppväxt har det aldrig funnits någon trygghet eller bra miljö överhuvudtaget.

Jag var livrädd för min pappa som oftast höjde rösten åt mig och våldet som pågick under alla år fick mig att sitta i fosterställning och bara vilja komma bort. 

Det fanns bra tider men dessvärre har dem dåliga övertagit mitt liv helt och hållet.

Jag var avstängd under 17 år, kunde inte prata med någon om vad jag gick igenom för jag var sluten inom min familj. 

På behandlingshemmet så blev jag pressad från myndigheter samtidigt som jag visste att jag inte kunde säga vad som egentligen hände bakom stängda dörrar. 

Så jag fick efter ett tag komma hem eftersom dem inte fick ut något från mig men ingenting var förändrat när jag kom hem. 

Mina föräldrar fixade en lägenhet, men det var då pappa uppmärksammande mina ärr på armen och han blev skogstokig.

Alkoholen är en stor del till varför jag är så osäker som person.

Jag ville aldrig ta hem vänner till mig för jag hade ju sätt hur dem levde och hur deras föräldrar var. 

 

När jag började få betendee förändringar så blev jag mer elak, hittade mindre bra umgänge, sket i vad mina föräldrar sa. 

Ingenting hade börjat där. 

Fortsatte dämpa ångesten genom att skära mig dagligen, ville hitta någon att vara med så jag slapp höra och se deras onödiga bråk.

Sen började jag få vredesutbrott som inte ens går att beskriva. 

Alkoholen kom in och resten vet ni. 

 

Jag är 19 år gammal och är alkoholist det vet vem som helst. 

Men jag är mogen nog att kunna säga att det är patetiskt. 

Är så van att höra "alkis natta" etc etc., redan när jag var 16-17 år gammal. 

 

När jag fick diagnosen Borderline så förstod jag ju lite mer varför jag var som jag var, men självmedicineringen med alkohol är det mest idiotiska jag någonsin gjort. 

Jag var så upp i varv hela tiden, var arg konstant, ångest konstant, ledsen KONSTANT. 

Allt på en och samma gång, 24h av dygnet. 

Därför blev alkoholen en lindrig flykt för mig och jag vet inte hur många gånger jag behöver upprepa mig gällande det. 

Kom inte och säg till mig att jag bara ska "lägga ner" för ni har verkligen ingen susning hur jag har mått överhuvudtaget och hur mycket jag faktiskt kämpar varje dag.

Dessutom är det genetiskt, många dricker i min familj vilket gjorde att jag drogs ner i det lättare.

Jag har iallafall inte hållt på med droger och det är jag glad över för jag kan tänka mig hur tufft det är.. eller både och samtidigt. 

 

Min flykt nu är att försöka komma igång med mitt liv smått igen.

Har sökt till lite kurser så jag har lite att göra på fritiden, ett sätt att "bryta dåliga mönster".

Ska försöka komma igång med pluggandet också.

 

Är så jävla bortskämd i dagens läge men det har jag aldrig varit någonsin under hela min livstid. 

Mormor försöjer mig. Hon köper datorer/mobiler/ipads/ kläder/ ger mig pengar/ betalar mina utomlandsresor/låter mig bo hos henne och köper fin mat.. allt!

Är inte direkt bekväm i det eftersom att jag bör försörja mig själv men jag tackar henne för allt stöd.

Jag struntar i att hon köper elektronik etc etc.. Hon har gjort tillräckligt för mig och nu vill jag bara komma igång med mitt liv igen och då kommer jag börja betala tillbaka allt hon köpt till mig, helt klart.

 

Nej nu blev det mycket på en och samma gång igen men mitt nya liv börjar nu.

Ska börja göra saker igen, jag längtar och kommer må tusen gånger bättre.

Sen vill jag tacka alla som faktiskt tror på mig.

Ni gör mina dagar!

 

Nathalie har planer för framtiden.

Hon vill antingen bli läkare/specialist inom demens/ psykolog eller snut.

Hon kommer att ta sig dit.

Hon må vara svag ibland.

Men hon står fortfarande kvar.

Hon har sina vänner kvar.

Hon har sin familj kvar.

Hon sköter till och med att hantera ett förhållande med en obeskrivligt fin tjej.

Hon kan om hon vill.

Och hon ska ta sig igenom allt.

Dessutom på tal om ingenting så läggs utredningen av ADHD ner. 

Jag har bara inslagen, men ingen diagnos.

Glad.