Ångest har många ansikten.

Natten har varit en av dem värsta på väldigt länge och för en gångsskull känns det inte som om jag direkt var boven i dramat.

Jag var ute igår och allt var frid och fröjd tills jag kommer hem runt två tiden och jag hör hur morsan skriker på mormor. 

Fick springa upp i lägenheten för jag förstod ingenting. 

 

Försökte till första del få henne att sluta skrika så mycket som hon gjorde men vad jag än sa så blev allt värre och mormor bryter ihop. 

Det jag ville var att få tyst på morsan och få mormor att lugna ner sig.

Hur det slutade var att jag helt ärligt fick ta tag i morsans huvud och hålla för hennes mun för det hon skrek åt mormor var brutalt, då försökte hon hysteriskt bita mig och det var där allt började. 

 

Fick en blackout och allt blev svart i huvudet på mig..

Hon försökte sparka mot mig och skrek att jag var en horunge, gav mig en smäll i ansiktet och vad gör jag inte då förrutom att slå tillbaka. 

Mormor sitter på toaletten och vi börjar slåss kraftigt.

Hon rullar upp min locktång och kastar den mot mig, sliter ut alla saker i hela mitt rum, vrålar massa saker.

Hela tiden gick vi på varandra, puttade in henne i garderoben, mamma försökte slå till mig med damsugaren, försöker väl ta ett grepp om henne här och hon sliter i mig så jag kastar ner henne i sängen och den brakar ju självklart sönder om inte annat.

Vi sliter i varandras hår och knytnävsslag haglar över varandra.

Hon lyckades kasta något i ansiktet på mig men vet inte vad, ett litet jack har jag iallafall och uppsvullet bakhuvud.

 

Försökte slita ut henne på gården istället för att slåss i lägenheten men det vågade hon inte självklart.

Orden av att jag var psykopat ekade genom väggarna.

Jag var tvungen efter två timmar att ge mig och gå ut från rummet, låta henne snacka skit om mig. När jag kom in låg alla och sov och då hann allt smälta, grät och fick ångest för mormor.

Kunde inte sova pga av smärtan och var väldigt nedstämd men Erika fanns där hela tiden, hon försökte till och med att ta sig hit för min skull. 

 

Nej fy. 

Mamma om någon borde sluta dricka eller så är det bara jag som borde hålla mig väldigt långt ifrån henne när hon är påverkad.

Blir så jävla arg för att hon triggar mig så lätt, pratas ofta om mina problem och om att jag är "psykiskt sjuk" yadayada.

Skiter i om hon slår mig, för jag kan slå tillbaka utan problem.

Men att gå på min mormor finns inte. - Hon får helt enkelt skylla sig själv gällande allt som hände igår.

 

Idag är det som vanligt, ingen ursäkt fick man. Bara en kram när jag gick upp, som om ingenting har hänt.

Helt otroligt, den här familjen alltså!

..

Hoppas ni har det bättre, haha.