Känslor och onödigt lång text.
Jag var så nervös i fredags.
Satt i väntrummet och kunde knappt inte sitta still.
Fick prata lite med läkaren.
Han blev väl lagom bekymrad över situationen.
"Har du planer på att ta livet av dig?"
"Kommer du skada dig själv när du går härifrån?"
"Har du kontakt med Mobila teamet?"
"Hur går det med killarna, det var ju destruktivt sist"
"Vad ska du göra i helgen?"
"Vilka krogar brukar du gå på?"
-
Dra åt helvete var väl min tanke. Han har ingenting att göra med mitt privat liv.
Men jag fejk log smått och pratade med honom så han skulle bibehålla lugnet och inte börja prata om inläggning.
Han tog det.
-
Visst. Jag mår inte så dåligt att jag har planer på att begå självmord. Jag valde att ta antabus för att jag försökte ta livet av mig när jag var påverkad.
Men humöret svänger blixtsnabbt.
Känner hjälplöshet ibland. Tankar om dra till sig något annat mindre bra. För att fylla tomheten efter alkoholen.
Men jag har varit utan rakblad över en månad om inte mer, inte druckit på över två veckor, har inte tillgång till droger eller liknande. Så det som kunde hända i en svacka är väl att jag beter mig som ett svin eller att jag skär mig.
Men jag ska hålla emot den här gången.
Något annat jag stör mig på kraftigt är att höra folk säga: Jag förstår dig, för att sedan börja babbla om helt andra saker när jag mår riktigt dåligt.. När dem egentligen inte har blekaste aning om någonting alls. Varken hur jag mår, hur jag känner eller ens vet vad jag går igenom varje dag. (Jag har inte skrivit ut om allt här) som folk verkar tro.
Blir bara förbannad. Ni kan lika gärna vara tysta och inte säga något alls.
/ Syftar på människor som inte ens vet vad ordet depression är för något.
-
Dag två på antabus. - Dag 17 nykter.
Vad ska jag säga?
Jag åker dit. Får blåsa i en alkometer. Får vänta. Sen kommer en sjuksköterska med muggen. Kollar att jag dricker upp det. Smakar som iskallt vatten med krossade kritor. Pratar lite smått om mitt mående. Åker hem.
Första dagen så var jag nära på att ställa mig bakom en buske direkt när jag kom ut och köra ner fingarna i halsen för att få upp det av ren panik och rädsla.
Men jag stannade upp, andades, tänkte på min hälsa, min framtid och gick lugnt därifrån till tåget utan att vara dum och impulsiv.
Duktigt. 
- Egentligen kan jag inte påstå att Antabus ens är ett friviligt val för mig längre eftersom dem hela tiden pratar om vad som händer om jag inte hör av mig, inte dyker upp, inte tar antabuset som jag ska.
Kanske lika bra. Året är snart slut, tiden går fort och snart är jag tjugo.
Skulle jag varit i den åldern nu hade mitt liv varit värre än självaste helvetet.
-
Dagens mående.
Självskadetankar: Nemas.
Ångest: Lätt.
Livslust: Skapligt.
Jag är på helt okej humör med andra ord. Hoppas det håller i sig.
Nu ska jag läsa era bloggar. Kämpa på alla fina. Ni klarar er galant. Kärlek till er. ♥
Kommentarer
Trackback
