Ångest har många ansikten.

Det är ingenting för er uppenbarligen, för dem jag känner har inte alkoholproblem. 

 

Men imorgon ska jag påbörja behandlingen på Mini Maria igen fast jag verkligen inte har någon större lust att sitta där med den dumma kärringen. 

För att vara helt ärlig känns det som att hon inte vill ha mig gåendes på gatorna, som om jag vore en parasit av något slag. Hon ger mig ingen chans att visa dem starka sidorna jag har utan blandar in socialtjänsten hela tiden för att få in mig på behandlingshem med hjälp av LVM.

 

 

Men när jag låg på sjukhuset så fick jag träffa en psykriatiker och det var han som såg till att SÖS skickade ut en remiss dit trots att jag sa emot.

Iofs.. vad hade jag att säga emot om? 

Jag hade försökt ta livet av mig så det var lika bra att gå "med på det" för att slippa mer frågor och funderingar.

 

No hard feelings till mina nära och kära men ibland kan jag inte rå för att känna mig ensam och just det där med att inte känna sig förstådd. Man går runt med magont för framtiden, magont för nästa ångest attack, magont för att inte vara en bra vän/bra dotter. Magont för att såra någon omedvetet. Du känner dig HJÄLPLÖS och vilsen.

 

Några undrar varför jag gjorde som jag gjorde, varför deras stöd inte räckte till.

Det blev FÖR mycket över mina axlar och jag har faktiskt ingen bättre förklaring än det och att jag var grovt berusad och lekte med ödet.

Min mormors mans död gjorde att bägaren rann över, där tog mitt liv som jag hade försökt bygga upp slut. 

Drogs ner i alkoholen. Mormor blev sjuk. Jag åkte till Grekland. Träffade en kille jag började tycka om. Men resan blev inte som jag ville, tankarna snurrade hela tiden, ångest för vad som väntade hemma. Killen jag gillade dissade mig. Mormor blev sämre. Och här slutade jag bry mig om allt.

Ingenting gick som planerat och jag hamnade i en depression. Drack i min ensamhet, vardagligen. Slutade höra av mig till folk.

Under en period låg jag i sängen i tio dagar på sträck, åt dåligt. Låg bara och grät med ångesten som enda sällskapet. 

Tillslut fanns inte ens tårar kvar.

Jag kände mig tom och ensam. Jag kunde INTE glädjas av något alls.. Ingenting.. inte ens vänner kunde hjälpa mig. Skar mig två gånger under den tiden, försökte väl på alla sätt förnedra mig själv.