Skar mig.
Jag kan inte skriva ut om vad som händer riktigt.
Men jag önskar att jag kunde.
Har lite dåligt samvete nu iallafall..
Mamma kom hem och var på bra humör tills hon såg min arm.
Hon satte sig ner och grät förtvivlat, tog min hand och försökte prata med mig. Tittade på mig och på såren.
Jag tror jag aldrig någonsin har sätt henne brytas ner så snabbt.
- lilla älskade dotter. Du får inte göra sådär jag mår så dåligt av att se det, snälla du"
Det kändes obekvämt.
Jag stängde som vanligt av. Ingen ska tycka synd om mig men efteråt så fick jag smått skuldkänslor.
Jag höll mig skadefri ett halvår men nu brast det.
Stackars mamma.
Där sitter hon och tror att jag ska ta mitt liv. Jag ger väl ut fel signaler när jag skär mig, för jag vill inte dö och kommer aldrig begå självmord.
Tror jag iallafall.
Livet är väl för kort för att ägnas åt att vilja dö. Men jag hatar att vara högkänslig och instabil.
Minsta lilla och jag bryts ner.
God why?
