Ångest har många ansikten.

Uppväxten och innan åren "problemen dök upp".
Text tagen ur min dagbok.

Pappa lovade att sluta dricka när jag kom hem.
Det hände aldrig för "det hade han aldrig sagt"
Fortsatt bråk och ostabilitet hemma.
Jag fick beteende förändringar och fortsatte skada mig i smyg.
Sov gärna inte hemma.
Tyckte det var skönt att få vara hos kompisarna och se hur dem levde.
Hade oftast inte pengar som alla andra, fick inte det som alla andra fick.
Det jag fick var att skämmas över att pappa druckit för mycket, mamma som alltid skulle bråka när hon fått i sig för mycket. Pappa som inte kunde låta bli att triggas.
Mamma som ibland kunde ligga på golvet och kvida när jag kom hem medans pappa satt vid datorn och antingen hade somnat eller lyssnade på musik bland ölen.
Där satt jag på mitt rum ihoprullad som en boll och höll för öronen, trots det så hörde man att saker åkte i golvet. Var alltid osäker, skulle jag gå emellan? Skulle jag sitta kvar här och bara låtsas som ingenting? Oftast så satt jag kvar vid mitt fönster förkrossad, kollade på stjärnorna och bad till gud om att ingen skulle komma in och störa mig, jag önskade att jag vore någon annan medans en tår föll av känslor.. hjälplöshet.

Hemma från en jobbig dag i skolan, somnade oftast direkt när jag kom hem, anledningarna var för att jag inte fått tillräckligt med sömn och energi. Orkade aldrig göra mina läxor. Ingen hjälpande hand utifrån heller. Fick panikångest, skar mig, grät. Badade, la om såren, gick och la mig.

En gång råkade pappa se mina sår av misstag och blev vansinnig.
Då skrek han att jag var allt möjligt. Psykiskt störd som borde gå och prata. Jag sprang in i badrummet, låste dörren och hällde upp vatten ända till badkarskanten, la mig ner, med nerverna utanför kroppen och bara skrek rakt ut när huvudet låg under vattenytan medans jag hörde hans arga röst utanför och tårarna forsade.
Jag ville inte att han skulle bli arg, jag mådde bara dåligt och jag kunde verkligen inte prata med honom, han skulle aldrig ha förstått, jag förbannade mig själv yttligare gång på gång. Det var mitt fel. Trodde jag skulle ta livet av mig av rädsla men ringde i ren panik till Alicia och sov där.

När dem drack och det blev irreterat så blev jag inblandad mot min vilja.
Där satt jag och fick ge svar på tal vem som var bäst förälder. Inuti så dog jag ännu mer, gnistan av glädje slocknade.
Dagen efter fick jag alltid en ursäkt för gårdagen och livet rullade på som ingenting.
Varje 25e så var bolaget prio ett, runt halva månaden så fanns det aldrig mat hemma."

2008.
Jag fick dödshot på min telefon via sms. Blev utstött och mobbad.
Jag vågade inte gå till skolan. Skolkade i ett helt år.
När jag återvände så blev jag inlåst på kuratorns kontor. Två socialkärringar kom och jag fick ett direkt LVU på mig och blev flyttad med polistransport till en låst SIS instution.

2009
Efter några veckor på den låsta avdelningen så blev jag tvångsflyttad till ett behandlingshem i Norrköping för endast tjejer. Mitt LVU släpptes så småningom och jag fick SOL istället.
Där var det jätte mycket drama och bråk. Blev förändrad som person. Började ge mig in på dumheter. Blev pressad hemifrån och från myndigheter.
Blev uppmanad av en annan tjej på hemmet att skära mig och att bo på ett behandlingshem och veta att man inte får berätta någonting alls om vad som pågick hemma blev droppen för mig.
Där intredde självskaderna.
Tillslut fick jag flytta hem igen.

2010.
Problemen hemma fortsatte som vanligt.
Ingen förändring alls.
Började insjunka mer och mer i mitt självskadebetendee. Blev mer ångestfylld, föll ner i depressioner.
Fortfarande ingen att prata med.
Skolan började gå dåligt, sov knappt på nätterna och jag blev mer isolerad.

2011.
Jag träffade mitt ex första gången och två månader senare inledde vi ett förhållande.
Han bodde inte i Stockholm vilket underlättade för mig, en anledning att slippa vara hemma. Blev kär och var där mer än jag var hemma. Hade alltid magont av tanken på att åka hem.
Var redo på att ge upp livet i Stockholm och flytta dit.
Men det tog inte lång tid innan problemen där så småningom också började.
Det blev snabbt destruktivt.

2012.
Jag fick nog av drickandet hemma och alla flytter gjorde mig orkeslös. Mamma och jag började bråka kraftigt, jag ringde upp mormor i ett desperat läge och berättade om hela mitt liv för henne, saker hon inte ens visste om.
Jag fick flytta till henne med hennes sjuka man.
Livet blev lättare ett tag, det var stabilt vilket var ovanligt för mig. Jag har aldrig levt i stabilitet eller trygghet och det fanns där. Jag fick massa kläder, pengar, det fanns alltid mat.
Soc började blanda in sig igen och det blev nya problem.
Fyllde 18 och började dricka kraftigt för att dämpa ångesten som smög sig på mig.
Jag blev utkastad och hade ingenstans att ta vägen.
Hamnade i en depression.
Blev tvingad att gå på mediciner för att inte kunna dricka. Skulle få alla mina behandlingar att gå ihop fast jag fick flytta in hos mitt ex som inte ens bor i Stockholm.
Inga pengar.
Knappt några vänner.
Ingen kunde hjälpa mig.
Jag fick avslag på lägenheten och då rasande mitt liv samman.
Våld började förekomma i förhållandet.
Jag visste att det inte skulle funka.
Fick så småningom flytta tillbaka och jag började genast sköta mig.

2013.
Livet hos mormor efter det blev bättre. Jag påbörjade en ny behandling på öppen psykriatrin.
Fick mediciner för ångesten. Började må överdrivet bra.
Livet pendlade på och jag var som en odödlig prick.
Sen blev min morfar dålig. (han hade alzheimer. En obotlig demenssjukdom) Fick ett anfall hemma och blev hämtad med ambulans. Han var 61 Tänk er.
Han låg inne en månad och flera gånger fick vi samtal om att han skulle dö.
Helt plötsligt så var han som en gammal 90 årig gubbe. Vi beslutade oss att han skulle få bo på ett demensboende för unga. Han bodde där 3 dagar innan dem ringer och han har fått febertoppar.
2 dagar senare så ringer dem från sjukhuset och det handlade om timmar.
Jag flög i mina kläder och åkte till st Göran.
Där satt jag bredvid honom och höll hans hand. Grät så jag hyperventilerade.
Sov kvar på sjukhuset bredvid hans säng på en fåtölj. Till och från fick han andningsuppehåll.
Dagen efter så beslutade jag att dem skulle ta bort syrgasen.
14 sekunder efter så tog han sitt sista andetag. Och hans ögon åkte upp. Han tittade på mig mesans han dog. Jag hamnade i chocktillstånd.
Någon vecka efter det blev jag inlagd på maria ungdom några dagar.
Straxt därpå så var det begravning.
Åkte iväg till Grekland.
Mormor som är dålig nu.

Ja.
Så har och är det just nu.
Still alive.