Ångest har många ansikten. -

Just don't give up.

Jag kan nästan inte förstå själv hur långt jag tagit mig i livet trots otroliga hinder. Vill nästan klappa på mig själv och säga "fan vad duktig du är Nathalie."

Allt handlar om att inte ge upp hur jobbigt livet än anser sig att vara. För här sitter jag ju ändå med ett leende på läpparna och har upplevt en hel del roliga saker, träffat vänner som fått mig le, fått kontakt med människor som gör mig glad och bara fått leva.

Hade jag inte levt nu så hade jag inte fått känna denna lycka, obvious.

Så det där som man var inställd på förr om att "allt är värdelöst och ingenting kommer någonsin bli bra" existerar inte för mig längre.

Jag har lärt mig att förstå att det inte förevigt kommer vara värdelöst, fast det kan kännas så.

För 1-3 år sedan så var jag inte samma person som idag, definitivt inte. Jag var mer som ett odjur utan gränser to be honest.

En gravt alkoholiserad tonåring som gärna umgicks med fel människor medvetet.

Hon som ofta hamnade i bråk/slagsmål fick grova vredesutbrott, slog sönder saker, var nedvärderande och elak.

Hon som sårade sin mamma ständigt.

Hon med dagligt behov utav att skära sig för att ORKA leva och "slippa" ha ångest.

Hon som tillslut tappade hoppet och inte visste vem hon själv blivit.

Det var jag i dåtid.

Min problematik idag som fortfarande är en ständig kamp är suget efter att få skada sig, speciellt i pressande situationer. Trots att jag kan ha lååånga perioder när jag inte skadar mig så kommer det förr eller senare, jag längtar tills jag verkligen kan stå emot. Mitt längsta rekord är 8 månader. Nu har jag varit skadefri i två veckor innan det klarade jag mig i ett halvår.

Jag testade olika mediciner mot ångesten som ex: Oxascand, sobril, setralin, stesolid.

För att kunna sova så använde jag: Imovane eller propavan.

Mot mitt alkoholmissbruk blev jag tvingad att gå på Naltrexone. Men slutade omgående eftersom jag mådde riktigt dåligt utav dem. Skulle påbörja antabuskur men sket i det.

När jag började äta setralinet så mådde jag bra, riktigt riktigt bra. Jag kände mig som jag gjort en gång i tiden, ingen ångest, verkligen ingenting alls. Jag blev nästan känslokall och brydde mig inte om det som hände i min omgivning.

Såfort jag inte tog medicinerna som jag skulle så blev det rubbningar i betendeet direkt.

Men fick outhärdligt jobbiga biverkningar utav dem, så när jag åkte till Grekland i år så slutade jag ta dem tvärt utan att ens berätta det för min läkare till största del för att jag var mycket väl medveten om att jag skulle dricka. Fick absinent och mådde dåligt i flera dagar, men sen släppte det och jag hade den mest underbara resan i hela mitt liv. 21 dagar ihop med min bästavän tillsammans med min bästavän haha!

Men när jag kom hem började jag må dåligt igen, ångesten tog nästan kål på mig. Men jag vägrade ta mina mediciner och nu sitter jag här med någorlunda kontroll över mig själv och mina känslor.

Behandlingen rullar på och jag mår riktigt bra just nu.

Jag har brytit mig loss ifrån mina tvångstankar om att jag MÅSTE vara tillsammans med någon/ha sex för att klara mig och må bra.

Jag är självständig och behöver inte ha någon för att känna mig levande.

Det jag behöver är att tänka i andra banor that's it.

helvete vilket onödigt jävla långt inlägg. Men så blir det när man inte kan sova.

Och mina vänner.

Vad skulle jag ta mig TILL utan er?

Ni får mig att må så damn good.

Kärlek. Sug åt er. TA ÅT ER. FAN VAD JAG ÄLSKAR ER.