Ångest har många ansikten.

Tänk er själva att skolka i nästan ett och ett halvt år utan att era föräldrar fått reda på något? Att ni gått i en skola där man lätt blev utstött, en skola där lärarna inte brydde sig om sina elever och tvärtom?
Just detta hände mig.
Jag har aldrig skrivit av mig om detta förrut men allt får ni dock inte veta på grund av att det är privat stämplat.
Jag hade just börjat sjuan, jag gick i högstadiet i en förort. Jag hade just flyttat tillbaka till Stockolm från Båstad i Skåne. Jag ville gå i skolan i Botkyrka eftersom att jag hade alla mina gamla klasskompisar kvar där från dagis.
När jag började där var det pirrigt och jag kände mig otroligt lättad som fått flytta tillbaka hem igen. Det gick bra halva tiden i sjuan, men helt plötsligt så hände någonting. Jag och min bästa vän hade börjat bråka pågrund av att det gick skitsnack i skolan om att *hon hade sagt det och han hade sagt det*, men det blev automatiskt att jag umgicks med min andra bästa vän. Men då hade skitsnacket hunnit fram till hennes öron och jag förlorade.
Jag hade INGEN att vara med.
Jag kände mig ledsen utstött och arg, varför skulle allt detta hända *just nu* ?
Det slutade med att jag fick hot på mobiltelefonen som fick mig att gråta av rädsla. Jag berättade aldrig någonting hemma.
På sms:en löd det.
*Kommer du till skolan så är du död*
Klart man var rädd då, 13/14 år gammal.
Men tillslut hittade jag till en annan *utstött tjej* som var i samma sits som jag var, vi blev ett par direkt och vi försökte att kämpa genom att gå till skolan varje dag. Men det gick inte vi ville helt enkelt inte lida mer och bestämde oss för att *ta ledigt från skolan* en hel dag genom att skolka dåra.
Allt var helt underbart utanför skolports dörrarna, vi hade all frihet och vi gjorde allt.
Vi gick på bio tillsammans vi åt på Mcdonald's gick runt och tattade på T-centralen och satt i olika park områden.
När vi kom hem hade ingen lärare ens hört av sig till varken hennes eller mina föräldrar så vi fortsatte.
En dag till flera veckor till flera månader till ett helt år.
Utan att ens sätta en fot i skolkorridoren.
Vi började vitsas ute på stan på nätterna, träffade killar som var 6-7 år äldre än oss själva och slog oss ihop med olika *kriminella gäng* som bland annat höll på med droger.
Jag blev tillsammans med en kille som höll på med hasch och jag minns hur coolt jag tyckte att det var.
Då kände jag mig *trygg* eftersom han var känd som *pitbull* alltså gängledare av kriminella typer.
Dem brukade snatta misshandla oskyldigt folk och tog droger.
Inget liv, det slutade alltså med att min kompis blev misshandlad av dem och efter det så avslutade jag kontakten med allihopa. Jag prövade aldrig droger, ciggaretter eller alkohol.
Vi tågluffade badade och fortsatte utan att någon ens sa stopp för oss.
Jag minns dock att Nati ofta skickade sms om att vi skulle komma tillbaka till skolan men ingen av oss kände för det.
Men en dag ett år och fyra veckor senare orkar vi inte ljuga för våra föräldrar att vi gått i skolan.
Vi gick upp varje dag i ett år halv sju på morgonen och låtsades gå till skolan, min kompis kunde ibland springa in i skolan och rycka åt sig några *läxpappren* så ingen skulle misstänka nåt.
Rätt smidigt då tyckte vi.
Just som vi trott så skulle ingen märka nåt, men vi hade bestämt oss för att gå till skolan och vi trodde vi bara kunde klampa tillbaka. När vi kommer in i skolan så börjar folk titta och vissa kom fram och välkomnade oss tillbaka, kuratorn såg oss och tog oss direkt upp på kontoret.
Hon tittade kallt på oss och såg nästan blek ut. Jag kände redan då att jag aldrig borde ha kommit tillbaka.
Hon frågade massa frågor och undrade vart vi hade tagit vägen och att dem inte hört något från oss på över ett år.
Vi förklarade och förklarade men fick ingenting mer än skit tillbaka.
Helt plötsligt ser vi två socialsekreterare komma gåendes in genom dörren. En gammal kärring som luktade bajs och en ung tjej.
Vi hade varit efterlysta eftersom ingen hade haft någon aning om vart vi tagit vägen och den där kärringen hade nu förklarat för mig att jag var tvungen att bli *direkt omhändertagen* vilket menas med att jag måste flytta iväg till ett ungdomshem omgående. Dem tog kontakt med mina föräldrar och det spelade ingen roll, polisen var påväg för att hämta mig.
Jag såg hur dem tog min bästa vän från mig och jag började gråta. Jag grät och jag grät.
Jag började skaka och försökte hoppa ut genom fönstret för att rymma, men det gick inte.
Jag blev inlåst i ett konferansrum medanst jag gott fick vänta tills poliserna kom.
När jag hör polisradion blev jag hysterisk, jag grät skrek och ville hem. Jag skrek att jag lovade att gå i skolan, jag lovade och jag bad på mina bara ben.
Det spelade ingen roll, två polismän kom och höll mig i armen medanst jag fick gå igenom skolan då alla elever tittade på.
Mascaran rann och jag hade aldrig någonsin varit så rädd som jag var just i det tillfället.
Jag smsade, för fullt ringde medanst jag satt i polisbilen påväg till orten Trosa, Vagnhärad.
Min pojkvän blev helt chockad när jag helt hysteriskt försökte förklara vad som hänt. Jag bad han komma och hjälpa mig, men jag förstod att det inte gick. Sedan sa han att allt skulle lösa sig. Efter det dog mitt batteri.
Jag kommer fram till platsen som ska föreställa *mitt nya hem*.
På plats stod två personal som jobbade på ungdomshemmet, polisen överlämnade mig och jag var helt av mig.
Mitt ute i en skog ute i ingenstans skulle jag bo i en liten sketen stuga?
Aldrig i livet.
En fet man och en vanlig tjej tog emot mig och välkomnade mig in. Jag orkade inte lyssna.
Först fick jag ta av mig skorna och sätta mig på en hård stol, dem var nu tre stycken som satt och rabblade upp en massa regler och vad detta ställe var för nåt.
Dem satt säkert i en halvtimme med en massa papper och sen fick jag veta att jag blivit LVU:ad, (Lag vård om unga). Det menas med att mina föräldrar inte längre hade något att säga till om, det var socialstryelsen som hade hand om mig. Jag fick leva under regler och hade inga rättigheter kvar Dem fick bestämma hur mitt liv skulle se ut.
Helt plötsligt försvinner dem iväg och kommer tillbaka med handskar på. Dem förklarade att dom var tvugna att gå igenom min handväska och det fick dem, men sen kom den vidrigt feta gubben fram till mig och bad mig ta av jackan byxor tröja bh och trosor.
Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, hade jag hört rätt?
Ville fanskapet att jag skulle ta av mig alla kläder medanst han tittade på?
Jag sa nej gång på gång och då förklarade han för mig att ifall jag inte tar av mig dem så var dem tvugna att göra det åt mig. Jag grät och tog av mig plagg för plagg, dem ville kolla igenom mina kläder så jag inte hade gömt utan stickor eller droger.
Jag var inte den tjejen som höll på med sånt så jag grät och jag var tvungen att gå och duscha. Efter det fick jag ett par svarta mjukisbyxor och en vit t-shirt med tofflor.
Dem förklarade att jag inte fick ha kontakt med folk utanför *hemmet* så jag hade ingen mobil inget smink ingenting fick jag ha med mig in i *rummet* allt blev inlåst.
Tills den dagen jag flyttade därifrån.
Dem andra fem ungdomarna låg och sov, klockan var halv tio och regler fanns och man var tvungen att lägga sig prick nio.
Dem ända jag fick ha kontakt med var mina föräldrar, via telefontiden i tio minuter.
Inga besök och jag fick inte gå utanför dörren.
Jag hade hamnat på en en P12a, med låsta dörrar.
På hemmet var ingenting soft, jag var tvungen att gå upp klockan sju på morgonen äta frukost med dem andra 5 ungdomarna, vi var tvugna att duka av duka på diska, städa, gå i skolan men bara i en timme. Sen var det fritt ett tag, och sedan idrott.
Jag kom i ganska bra kontakt med dem tre killarna och dem andra två tjejerna, men när jag fick reda på varför dem satt på hemmet blev jag genast rädd, Droger, mordbrand, självskadebetende, alkoholproblem med annat. Rummet var så litet att jag knappt hade plats att stå upp.
Sängen var liten med plast under fönstret som jag hade gick inte att slå sönder, utanför så såg man stora höga stängslen nästan som ett fängelse. Dem hade spikat fast spegeln i väggen så man kunde inte slå sönder något.
I två veckor satt jag inlåst och efter två och en halv vecka fick jag för första gången träffa mina föräldrar igen.
Jag var så rädd för att dem skulle vara förbannade och arga, men dem nästan grät och hade med sig fyra liter coca cola , tre chips påsar och säkert fem kilo lösviktsgodis plus en massa skvaller tidningar.
Jag hade aldrig saknat mina föräldrar så mycket som jag gjorde just i det tillfället, jag ville aldrig att dem skulle gå sin väg. Men det var dem tvugna att göra iallafall.
Jag var så deprimerad, jag fick inte ens ringa och berätta för min pojkvän hur mycket jag saknade honom. Men efter ett tag med klagande så fick jag lyfta luren och slå in det vackraste numret i hela världen. När han svarade lös jag upp till en sol och han verkade bli otroligt glad över att få prata med mig igen.
Tio minuter inget mer.
Två dagar efter har jag ett möte, avtalet var att jag endast skulle bo där i fyra veckor så dem kunde utreda händelsen men dem ljög och jag fick inte flytta hem. Dem hade beslutat att jag skulle få förflyttas ännu längre bort från min hemmastad. Beslutet blev Norrköping. Ett behandlingshem för endast tjejer, vad jag fick veta så var det tolv andra tjejer som bodde där och att det var en öppen avdelning. Jag grät och blev deprimerad.
Vad hade jag gjort, varför skulle jag straffas så hårt för ett års skolkning?
Det skulle jag snart få veta.
Min kompis hade självklart lagt skulden på mig för att själv slippa få problem och det blev mer och mer skit för mig.
Det fanns alltså mer att utreda om, skitsnack!
Resan tog två timmar med bil nu hamnade jag i en liten stad två mil utanför Norrköping.
Finspång.
Behandlingshemmet var ett stort hus som var lite finare men själva tjejerna verkade uppkäftiga och elaka.
Men även här fanns det en massa regler, fast inte alls lika farliga som på skolhemmet och efter inte mer än två dagar så var jag vänner med tjejerna.
Här skulle jag bo i två och en halv månad.
Jag förändrade mig helt, jag blev en helt annan människa. Jag blev hjärntvättad två veckor senare.
På detta stället så var personalen skit dåliga, jag fick se och höra bråk vart ända dag. Jag fick se slagsmål och när vissa hade rymmt och kommit tillbaka så fulla att amublansen varit på plast ett antal gånger.
Här fanns tjejer som slog sönder fönstret av ren ilska och slog personalen på käften för att dem inte fick som dom velat.
Efter fyra veckor har jag sätt mer än någonsin, vissa som har skärt sig, duschat med kläderna på, klagat på livet.
Och jag måste tillägga att jag mådde hemskt. Jag skulle ha kunnat tagit mitt liv för att jag inte hade något att säga till om, jag fick ingenting bara skit och skit och skit.
Jag slutade äta en period och började skada mig själv med rakblad, det låter helt sjukt men det var som ett hjälpmedel att orka fortsätta kämpa genom helvetet som bara väntade.
Min pojkvän gjorde slut med mig och det gjorde inte saken bättre, hela min vänster arm var helt sönder skuren. (På detta hem fick man inte ha med sig rakhyvlar på grund av risk för att man ska göra illa sig själv) men när man var hemma på permission så gömde man rakblad i bh:n eftersom dem inte fick kroppsvisitera.
Jag skar mig själv vardagligen, prövade att *buffa* och spreja hårspray i en svart plastpåse med tjejerna som man skulle andas in.
Igentligen skulle man ha kunnat dö av dem giftiga gaserna och blivit hjärndöd.
När det var rums visitering så gömde man alla rakblad på sig.
På så sätt fick dem aldrig reda på att jag skadade mig själv. Detta pågick i över ett år efter jag kommit hem.
En dag, kanske tre månader efter jag kommit hem så råkade jag komma ut ur duschen och bara ha på mig en t-shirt, då råkade min pappa av misstag se dessa och jag grät och grät.
Jag kunde inte sluta, alla dåliga minnen fick mig att inte kunna sluta.
Jag önskade livet av mig själv många gånger..
Och pyskologen var ju helt dum i huvudet så henne sa jag aldrig någonting till.
Jag blev otroligt uppkäftig och ja som jag sa.
Allt detta med andra detaljer hade förstört mitt liv.
Idag så har jag 24 ärr på armen efter jag tryckt rakbladen mot mitt skinn.

Idag har jag också spolat ner alla rakblad och har slutat skada mig själv.
Med stöd av mina nära och kära så fick dem mig att sluta.
Idag är jag lycklig igen även fast jag påminns varje dag när jag ser mina ärr.