Ångest har många ansikten.

Du vet att du inte behöver slå mig för att såra mig få mig att gråta eller liknande.
Du vet ju allt om hur jag blir ledsen men du bara struntar i ifall jag blir ledsen eller inte.

Våra drömmar, vad hände med dem?
Dem försvann.
Vart?
Dem existerar men inte just nu.

Ifall jag visar mig i kjol på en sommardag så blir du arg på mig, men vad tror du att jag är?
Jag är ingen jävla hora som går runt med kjol för att dra till mig vidriga killar.
Jag är en tjej som vill visa att jag faktiskt har en kille men det är svårt när du inte angagerar dig och verkligen öppnar dig.
Du borde lita på mig, jag är inte en tjej som raggar killar på stan, eller vill visa upp mig.
Jag tycker det är fint med kjol och det är varmt just därför.
Jag tycker inte om dina spioner till kompisar som kollar runt efter mig vad jag gör på stan osv, jag har också ett liv.
Killar som tittar bryr jag mig inte om, och du vet att jag umgås mycket med Alicia och du borde inte oroa dig heller för du vet ju själv vad hon har för sexuell läggning och jag kan garantera att hon skrämmer bort alla killar som ens tittar åt våra håll. För att hon hatar dem flesta svin till killar.

Jag vill att du ska tro på mig.
Även om det går 150 olika rykten om dig så har jag ändå stannat kvar, jag kan inte släppa dig och det är du medveten om.
Men du kan ändå inte gå runt och tro att du kan göra som du vill?
Jag är en människa som känner samma smärta som du, men jag vet inte ifall du känner av det.
Kan du inte bara öppna dig, berätta vad du igentligen vill?
JAG ÄR INTE EN PERFEKT FLICKVÄN, LÅNGT IFRÅN. Men jag är åtminstående trogen och jag vill det vi planerade förr.
Dem planerna som du inte vill göra *just nu*.

Jag vill träffa dig och bara prata ut om allt, så jag verkligen vet var jag har dig..
Och vad som verkligen kommer att hända.
Du säger bara, *Men du fattar inte*
*Du förstår inte mig*
Klart jag inte förstår när du aldrig berättar någor för mig som du håller.