Ångest har många ansikten.

Åh patetiska jag.. fattar inte vad jag håller på med ibland.
Har mått fruktansvärt idag och har haft grymt svårt att inte visa det för någon. Nu svävar femtiotusen olika tankar och sedan har jag inte skött mig så jävla bra på sista tiden.
Jag vill bara skita i allt.
Skita i skolan för det går ändå bara dåligt där, skita i att bry mig om folk som inte bryr sig om mig fast jag inte kan, skita i att dölja den jag igentligen är och det vågar jag inte.
Jag HATAR alla som ljugit för mig. Jag HATAR alla som sårat mig. Jag kommer ALLTID hata er. Jag dras bara till falska människor.
Vill bara dra tillbaka tiden och önskat att jag fortfarande var tillsammans med dan. jag nästan önskar att jag hade fortsatt så. *Att rövslicka.*
jag önskar att jag aldrig knäckte hans lösenord. Okej alla säger till mig, ditt liv hade förstörts. Du hade inte fått någon frihet om du inte lämnat honom. Han knullade runt med kvinnor som var minst 25 år äldre än mig. Han hade 100% kontroll på vad jag gjorde och jag minns att jag grät varje dag, jag skar mig. han ifrågesatte mig varför jag inte dog.

Men vad fan spelar det för roll? Mitt liv är ju inte mycket bättre nu. Det går sämre för mig nu än någonsin tidigare och det är bara så att jag försöker dölja det för mig själv.
Hur kan jag vara så jävla korkad?
Jag har haft mina hångel, jag har festat med killar som jag hatar och som jag trott aldrig gillat mig, jag vet inte hur mycket jag gjort bort mig.
jag har haft mitt engångsligg med en snygg tjej.
Jag har känt friheten nu sen i Augusti OCH jag har bara gjort mer och mer skit.
Jag känner inte igen den jag var tidigare. Vart är Jag?

Sen vill jag bara påminna er varför jag inte skriver ut ett helt namn på någon jag gillar eller vill ska vara anonym är för att inga rykten eller missuppfattningar ska ske. Alla gillar ju att starta rykten och så har jag vissa människor jag inte vill ska läsa min blogg som gör det iallafall, som gillar att sprida falska saker.
Men iallafall. Nu börjar det vanliga snacket om kärlekstrubbel..
Jag är HOPPLÖST kär i en kille Alicia träffat i grekland.
jag verkligen älskar att vara i hans närhet och det är en kille jag har GRYMT starka känslor för.
Och med tanke på att jag gick ur förhållandet med dan för tre månader sen, och han redan då fanns i *bilden.* så kändes han som ett enormt stöd fast vi aldrig pratade om dan vilket jag var tacksam över. Sen var vi rätt tighta i början sen var jag på som bara den, jag var nästan gaaalen för att få honom. Fast det gick ju inte så bra. För jag fick veta att han är en sån kille som inte gillar att bli pressad, som gärna tar avstånd då och att han har sina killkompisar och tänka på, kanske rädd för vad dem ska tycka osv. Vet inte riktigt, kanske är bullshit men känns som att det stämmer in rätt så bra iallafall.
Och han vet MYCKET väl om vad jag tycker om honom och inget händer. Det är det som gör ont. Jag har nästan bugit på mina bara ben för att få ett svar på vad han vill men han svarar inte mer än att han inte vet och att snart vill träffas. Och när vi väl ska göra det. Så svarar han inte, och skickar ett sms kanske två dagar senare. *Vad gör du? *
Inte kul.
Jag kanske borde skylla mig själv som sa att jag aldrig någonsin skulle kunna bli sur på honom, han vet ju om att jag aldrig kan bli förbannad på människan och han utnyttjar det veeeerkligen.
Irriteerande!!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, ibland känns han så fucking underbar, ibland jääävligt dryg och så.. men man vet att han är helt underbar igentligen.
Är så redo på att ge upp. Om han inte ger mig någon chans.. varför ska jag då vänta?
Det är som att vänta på döden.
Är så jävla vilsen.


Wow är så jävla sur på mig själv.
Jag är helt otrolig.
Det sista jag vill förlora är mina vänner. Har redan förlorat en hel del.
Här är en del av dem jag står närmast.
Sen har jag Mirre. Min älskling. Men hon så långt bort.. Saknar henne sjukt mycket.