Ångest har många ansikten.

Idag så tror jag knappt inte på kärlek längre. Innerst inne så känns allt som en klump som inte kan redas upp.
Jag hatar känslan av att vara ensam.
Jag gråter ofta på nätterna och tänker ibland tillbaka på den tiden jag och dan var tillsammans.
Då slapp jag åtminstående att sova ensam.
Än idag så förstår jag inte och ibland kan jag vakna upp och bryta ihop och fråga mig själv varför jag aldrig dög till.
Men det var för att Dan höll på att göra mig till en helt annan människa, jag var tvungen att säga emot och göra saker jag ville. Därför dög jag aldrig till.
Jag var inte så som han ville att jag skulle vara.

Jag är kär i en kille. Men känner ändå mig inte lika glad som jag var förr.
Det är för att han är komplicerad, en människa som är så komplicerad har jag aldrig stött på.
Jag älskar honom mer än vad jag älskade dan, och han var nummer ett för mig. Alltså obeskrivligt.

Förstår ni hur jävla nervös och nipprig jag är eftersom jag ska träffa den killen på fredag?
Jag kommer inte kunna slappna av riktigt. Jag kommer inte veta vart jag ska fästa ögonen, jag kommer inte veta hur jag ska bete mig riktigt. Och när jag ser honom så kommer jag bli knäsvag men ändå så jävla lycklig. Så otroligt jävla lycklig.
Sen vet jag inte och mer vet jag inte..
För efter det så är det hans val inte mitt.