Ångest har många ansikten.

Panikångest.

Känner hur paniken tar plats, hur deprimerad jag börjar känna mig.. Känns som att jag kommer ramla ihop och vara medveten om att jag inte kommer att kunna ta mig upp.

Känner hur svårt det blir att plötsligt andas, gråter så mycket så jag tappar förståndet.

Vill bara släppa allt och ge upp.

För ibland känns allt så värdelöst, dock är ibland vardagligen för mig. Jag vaknar på morgonen känner mig otaggad på att fixa mig, åker till skolan och känner hur dem värdelösa timmarna kryper fram.

På helgerna så händer bara skit, skit och yttligare igen skit.

Jag får ångest och så börjar yttligare en ny värdelös vecka.

Jag har folk i min omgivning som jag älskar, men..

Jag har EN person som jag inte känner så pass bra, som jag vill ha.

Den personen betyder mer än vad någonting annat gör för mig just nu.

Så jävla jobbigt samtidigt som det är underbart att känna.

Men om jag misslyckas så kommer mitt liv sjunka ner som en skatt på botten, precis så som det alltid varit.

Vilket kommer få mig att strunta i allt.

Precis allt.

Och jag ber för mig själv om nätterna att det inte ska bli så..

Jag vill inte vara ensam.

Jag behöver dig mer än någonting annat.

du behöver inte oroa dig dla det kommer bli så som du vill, jag lovar dig!