Ångest har många ansikten.

Jag har panikångest och känner mig orolig, gråter som aldrig förr. Allt känns jobbigt.. Nyss gjorde det inte det.
Jag vill bara ringa någon, men vem?
Jag vill bara prata, gråta, kramas. Bara få bort min ångest.
Känns som att jag kommer tuppa av vilken sekund som helst.
Orkar inte känna såhär, just nu.

Jag och mormors man som jag växt upp med, han har glömt bort vem jag är. Och när jag väl försöker förklara vem jag är, så ser han mig som under den tiden jag var i sex år gammal, sen 5 minuter senare så frågar han vem jag är igen. Han lider av någon sjukdom.
Hjärtskärande är det verkligen.
Tanken av att mormor och hennes man sakta men säkert bara blir sämre och sämre får mig att bli rädd att förlora dem.
Dem älskar jag från djupet av mitt hjärta.
Här är lite bilder från mormors 70 års dag.

Samir, Mormor och Mamma.

Samir Mamma och min kusin Linnea.

Utan deras stöd skulle jag vara dead and gone. ♥