3 APRIL.
Du var min pojkvän. Den finaste jag då hade. Du var mitt allt, mitt liv. Du fanns alltid i mina tankar.
Våra planer, vårt allt.
Två och ett halvt år höll vårat förhållande.
Konstigt nog så rinner faktiskt 1-2 tårar nu medanst jag skriver eftersom det är rätt känsligt, idag skulle ha varit våran dag. Vår tre års dag.
Jag har inte saknat dig, men just nu så bränner det inuti mig. Just nu gör det som ondast, jag har svårt för att inte gråta. Jag vet inte varför. Undrar om du också känner så, eller om du bara gått vidare?
Ibland så undrar jag om du tänker tillbaka på vår tid, jag kan verkligen inte förstå hur mycket jag älskade dig. Förrens nu.
För det gör ont, just nu. Jag minns dock vår förra 2 årsdag.. Då vi tjaffsade, bråkade och tog en paus? Kommer du ihåg det?
Jag vet bara inte varför du gjorde så mot mig, dög jag inte till?
Du förnekade och förnekade.
Men ändå.
Jag hittade nyss en bok, jag var tretton när jag skrev om våra träffar vid resturangen.
Haha vilka minnen.
Jag hoppas ändå i vilket fall som helst.. faktiskt, att du har det bra.
Jag saknar din mamma också.. vilken underbar kvinna, och om du ser det här kan du hälsa henne.. från mig.
Då tiderna var som bäst. Du&jag mot världen.. Så var det.
Trackback
