Låter PASSANDE.
Hej nästa deppblogg, typ?
Mycket snurrar innanför mitt pannben och jag vet inte vad det är riktigt som får mig att må som jag gör.
Är nere i någon sörja jag inte kan ta mig uppifrån.
Jag får ångest så fort jag behöver gå upp från sängen. Jag vill inte leva, jag vill inte göra någonting. Hade jag fåttbestämma hade jag hoppat av skolan och legat i sängen och stirrat in i väggen dygnet runt utan att röra en fena.
Men tyvärr så funkar inte det så.
Men hellre att jag känner så än att jag trixar med mina rakblad igen även fast det känns som ett bra val i mina pissiga tider.
Sen har jag *vänner* runt omkring mig som triggar mig till att göra det igen, *Vänner* som kör ner sina aggresioner på mig och låter mig ta emot deras skit, eftersom dem vet att jag inte gör något mer än att bara lyssna till deras självmordstankar.
*Vänner* som är Självdestruktiva. Jag vet hur det är, för jag har själv varit så.
Min uppväxt var präglad av alkoholmissbruk, mobbing, röriga relationer i hemmet, övergrepp som liten.. rena kalabaliken. Jag blev omhändertagen pågrund av det.
Jag var 14 år när mitt medvetna självdestruktiva beteende började. Det var ätstörningar i form av självsvält och självskadebeetende. Jag förträngde min barndom, gjorde allt för att glömma…
Sömnen började krångla och jag var på väg utför. Det här var början på mitt helvete, ett helvete som fortfarande präglar min vardag. Det är först nu jag börjar lära mig leva med mina minnen och börjar till viss del våga möta allt som jag så djupt begravt.
Allt spelas upp på band. Och ibland ligger jag i sängen och kan gråta tills morgondagen.. Just nu känner jag mig sjukt nere och det är pågrund av flera anledningar. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till mer än att prata i telefon och gå ut..
Jag mår frukstansvärt och ska ut och så ska M ringa upp.. Killen som är en nära vän. Som jag bara sket i.. har sån ångest för det..
Bloggar sen om jag mår bättre
