Självskadeebetende..
Något alla pratar om.
Det finns ju olika sätt.. att skada sig själv bland annat. När en person ser en annan person som har skadat sig så snurrar säkert miljonertals av tankar..
I min historia så vill jag bara berätta för er att det kan innehålla en hel del grova saker. Och det är bara till att läsa. Eller inte läsa. Erat val helt enkelt!
När vi kommer till sjävla självskadebeteendet så hade jag alltid ångest. Jag grät efter varje gång jag gjort mig själv illa. Jag planerade flera gånger att ta livet av mig eftersom jag mådde så fruktansvärt. Jag visade ALDRIG mina skärsår för någon. Vissa personer som bodde där skar sig för att det var coolt. Jag tyckte hela högen var äckliga. Hur kunde man göra sig själv ILLA och tycka att en sån sak var cool? Jag förstod mig aldrig på dem.
Jag led av äcklig panikångest. fick ofta attacker där jag grät så mycket att jag inte kunde andas. Mina ögon hade tappat det fina. Mitt ansikte var oftast blekt och jag sov så dåligt att jag flera gånger kräkts, Jag hade kroppstempraturen på 34 grader och fick lättare sjukdomar som ex utslag. Jag kunde aldrig sluta gråta och tankarna snurrade i mitt huvud. Bara om döden.
När man är fjorton år gammal så ska man tänka på allt annat utom döden. Man ska tänka på framtiden.
Men det gjorde aldrig jag. Den personen jag var innan skulle aldrig komma tillbaka.
Jag var agressiv och mina föräldrar blev förtvivlade av mitt nya uppförande hemma, jag slog sönder saker, kunde slå till folk på käften. Skrek hemska ord och sket totalt i allt vad alla sa åt mig.
Mina föräldrar förstod mig aldrig riktigt. Hur jävla illa allt låg till i mitt liv då.
Jag mådde allt bättre med tiden, men om nätterna kunde jag drömma mardrömmar om hur polisen tog mig runt armarna och förde bort mig från mina nära och kära. Att jag skulle bli isolerad, omhändertagen av socialtjänsten. Jag kunde se ibland hur tjejerna skar sina handleder, hur dem ibland låg på marken i en blodpöl och höll på att förblöda till döds.
Allt spelas upp på band.
Livet blev inte bättre, jag fortsatte göra illa mig själv. Tills en dag.. för tre månader sen då jag började tänka om helt.. Min pappa såg min arm. AV MISSTAG.
Han blev skogstokig, skrek direkt på mig och jag fick panik.. stängde in mig i badrummet la mig i badkaret som var fullt med vatten och bara skrek så jag skakade.
Jag låg i badet i två timmar och bara skakade, mina föräldrar hotade direkt med att jag skulle prata med en psykolog. Att jag borde flytta till ett psyk istället.
Jag skämdes som en hund. Mamma fick komma in och lugna ner mig. Efter det så pratade jag och pappa inte på flera dagar, tills han ifrågesatte mig.
Vi pratade om det länge.. och det känns som att jag kan komma bättre överens med honom. Det kunde jag aldrig tidigare.
Jag har alltid varit lite rädd för min pappa. För jag vet att det inte går att diskutera en sån sak med honom.. han skulle inte förstå, därför höll jag det hemligt.
Men hade han inte sätt det. Hade jag gått under helt.
Anledningen till att jag tagit bild på mina skärsår. Var för att påminna mig själv om hur illa det är. Om att det verkligen INTE är okej att göra så mot sig själv. Det är för jävligt.
Kanske hjälper det här folk att inse.
Skada inte er själva. Känner ni själva på er att det verkligen är ILLA, så måste ni söka hjälp vare sig ni vill eller inte. För er eget bästa.
Hade jag varit i eran situation igen.. så hade jag pratat med mina närmaste. Inget mer. Psykologer hjälper inte. Dem lyssnar inte ens.
Men förvänta er inte service och att glida på en räkmacka. Allt tar sin tid, i sin takt.
Men det gäller att kämpa.. Ge aldrig upp!
Livet är inte det roligaste men ni får bara ett liv, en chans. Ta vara på den..
Varför gör man en sån sak?
Varför skulle man vilja göra illa säg själv bara för att man *mår dåligt*?
Är den där personen som gör så, psykiskt sjuk?
Osv osv..
Jag kan förstå att människor som haft det bra och inte gjort en sådan sak börjar fundera. Men det finns miljoner tals anledningar.. Skolan kanske, för mycket press.. Mobbning.. Man har det inte bra hemma, grupptryck bland vänner, förflutna saker.
Alla människor mår dåligt någongång ibland. Fast vissa vet inte hur man ska kontrollera sig när man mår dåligt.
Vissa gråter, slår i saker. Eller det värsta. Håller det inne.
Och mitt tips är att inte göra samma misstag som JAG.
Att hålla det inne skapar problem för en själv.. Fast sen kanske man inte litar på allt folk, men då måste man lära sig att hitta en person som man vet att man kan lita på.
Sakta men säkert.
Finns till och med folk som förbjuder sig själv att gråta eftersom dem själva anser sig själva som svaga, vilket är helt fel..
DET ÄR OKEJ att gråta.
Som min mamma sa till mig, om du är ledsen. Gråt. Om du är arg. Få ut din ilska, gå ut, lyssna på musik som gör dig glad, undervik allt som får dig att bli ledsen/arg. Slå sönder saker (inte om det verkligen inte behövs) men.. hon gjorde allt för mig.
Så mitt tips till er är precis som min mamma sa till mig.
Så mitt tips till er är precis som min mamma sa till mig.
I min historia så vill jag bara berätta för er att det kan innehålla en hel del grova saker. Och det är bara till att läsa. Eller inte läsa. Erat val helt enkelt!
När vi kommer till sjävla självskadebeteendet så hade jag alltid ångest. Jag grät efter varje gång jag gjort mig själv illa. Jag planerade flera gånger att ta livet av mig eftersom jag mådde så fruktansvärt. Jag visade ALDRIG mina skärsår för någon. Vissa personer som bodde där skar sig för att det var coolt. Jag tyckte hela högen var äckliga. Hur kunde man göra sig själv ILLA och tycka att en sån sak var cool? Jag förstod mig aldrig på dem.
Jag led av äcklig panikångest. fick ofta attacker där jag grät så mycket att jag inte kunde andas. Mina ögon hade tappat det fina. Mitt ansikte var oftast blekt och jag sov så dåligt att jag flera gånger kräkts, Jag hade kroppstempraturen på 34 grader och fick lättare sjukdomar som ex utslag. Jag kunde aldrig sluta gråta och tankarna snurrade i mitt huvud. Bara om döden.
När man är fjorton år gammal så ska man tänka på allt annat utom döden. Man ska tänka på framtiden.
Men det gjorde aldrig jag. Den personen jag var innan skulle aldrig komma tillbaka.
Jag var agressiv och mina föräldrar blev förtvivlade av mitt nya uppförande hemma, jag slog sönder saker, kunde slå till folk på käften. Skrek hemska ord och sket totalt i allt vad alla sa åt mig.
Mina föräldrar förstod mig aldrig riktigt. Hur jävla illa allt låg till i mitt liv då.
Jag mådde allt bättre med tiden, men om nätterna kunde jag drömma mardrömmar om hur polisen tog mig runt armarna och förde bort mig från mina nära och kära. Att jag skulle bli isolerad, omhändertagen av socialtjänsten. Jag kunde se ibland hur tjejerna skar sina handleder, hur dem ibland låg på marken i en blodpöl och höll på att förblöda till döds.
Allt spelas upp på band.
Livet blev inte bättre, jag fortsatte göra illa mig själv. Tills en dag.. för tre månader sen då jag började tänka om helt.. Min pappa såg min arm. AV MISSTAG.
Han blev skogstokig, skrek direkt på mig och jag fick panik.. stängde in mig i badrummet la mig i badkaret som var fullt med vatten och bara skrek så jag skakade.
Jag låg i badet i två timmar och bara skakade, mina föräldrar hotade direkt med att jag skulle prata med en psykolog. Att jag borde flytta till ett psyk istället.
Jag skämdes som en hund. Mamma fick komma in och lugna ner mig. Efter det så pratade jag och pappa inte på flera dagar, tills han ifrågesatte mig.
Vi pratade om det länge.. och det känns som att jag kan komma bättre överens med honom. Det kunde jag aldrig tidigare.
Jag har alltid varit lite rädd för min pappa. För jag vet att det inte går att diskutera en sån sak med honom.. han skulle inte förstå, därför höll jag det hemligt.
Men hade han inte sätt det. Hade jag gått under helt.
Anledningen till att jag tagit bild på mina skärsår. Var för att påminna mig själv om hur illa det är. Om att det verkligen INTE är okej att göra så mot sig själv. Det är för jävligt.
Kanske hjälper det här folk att inse.
Skada inte er själva. Känner ni själva på er att det verkligen är ILLA, så måste ni söka hjälp vare sig ni vill eller inte. För er eget bästa.
Hade jag varit i eran situation igen.. så hade jag pratat med mina närmaste. Inget mer. Psykologer hjälper inte. Dem lyssnar inte ens.
Men förvänta er inte service och att glida på en räkmacka. Allt tar sin tid, i sin takt.
Men det gäller att kämpa.. Ge aldrig upp!
Livet är inte det roligaste men ni får bara ett liv, en chans. Ta vara på den..
Trackback
