Ångest har många ansikten.

Jag har verklgein märkt med tiden att jag håller på att utveckla en djup depression.

När jag umgås med folk släpper ångesten. Men bara för stunden, när jag kommer hem.. sitter på bussen.. så kommer den där brännande känslan i bröstet. Det är nästan som känslan av att man har så mycket ångest att man känner sig spyfärdig och känslan av hur benen blir som spaghetti. Ibland blir jag kallsvettig, hjärtat slår dubbelslag och jag blir gråtfärdig. Ibland känns det som att jag håller på att gå under helt och hållet.
I min ensamhet så brukar tankarna flöda fram.. jag får ångest för allt jag gjort och ångrat.
Ibland tycker jag synd om mina föräldrar som fick en sådan misslyckad dotter, under åren som liten har jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad, äcklig, horunge, mongo, jävla idiot.
Det har satt sig som ärr inuti mig. Jag har så svårt för allt, litar inte på någon alls knappt..
När jag ser min far i ögonen så sticker det, flashbacks och minnen flashar förbi.
Jag älskar dig, menar han verkligen det? Ser han mig inte som en nolla?

Hela min uppväxt, det är stor del till mitt mående idag.
Det är så mycket självhat i mitt liv, det är därför jag har försökt ta mitt liv ett antal gånger.

Jag minns alla gånger jag skurit mig..  Hur paniken slog mig i ansiktet, hur jag bara ville kasta mig ut genom fönstret och hoppas på att dö.. Istället låsa in sig på toaletten slita av mig tröjan och hugga med rakbladen i armen så blodet rann ner över hela mig. Ibland tryckte jag så hårt att rakbladen borrat sig in i fingertopparna.
Hur jag bara ville förblöda ihjäl.

Såhär mådde jag för knappt några månader sen..
Självmordskänslorna släppte några veckor men har kommit tillbaka dubbelt så värre än innan.
Jag orkar inte hålla det inom mig, jag måste skriva av mig.. Det hjälper mig att kontrollera hur jag mår, och hur många som läser detta bryr jag mig inte om.