Trotts alla hinder som kommer i framtiden så ska jag bryta mig loss och ta mig vidare. Hur jobbigt allt än är.

Igår mådde jag jätte dåligt, mycket som sagt har med min uppväxt att göra och efter jag blev inlåst.. den 6 november för tre år sedan hände det. Visst är det länge sen?
Det sitter ändå i mitt psyke, det var som en trauma upplevelse för mig, jag var 14 år gammal, svag, rädd!
Min tonår. Dem förstörde!

Jag fick också ut det jag gick och bar på, jag pratade med min pojkvän om det. Han var så cool med hela grejen att jag slappnade av. Då vet jag att jag faktiskt kan prata med honom om saker och ting.
Allt känns så bra just nu.

OCH sist men inte minst..

Den här bloggen är som mitt.. allt.

Eller ja, jag skulle aldrig klara av ett liv som jag har utan en blogg. Det är så skönt att skriva av sig, kanske till och med få någon att känna att personen inte är ensam om att tänka/känna som jag.
Men jag älskar er, vem som än sitter där bakom. Ni är underbara. Jag har bara schysta läsare. Tur eller vad?


Trackback
RSS 2.0