......
Jag har själv insett att jag inte är psykiskt stabil till att fortsätta Gymnasiet. Har en stressad tillvaro i skolan, får ångest av att tänka på skolan och vill sysselsätta mig med annat, som att jobba eller plugga på distans.
Hemma kan jag koncetrera mig, men i skolan så tappar jag greppet helt.
Jag får mycket ångest över allt, jag kan börja gråta, jag kan slå sönder saker, få riktiga utbrott. Bland annat på mina närmaste, vänner och min pojkvän.
Han vill inte mer än att lösa och förstå saker i mitt liv, men jag är och kommer alltid vara envis och hålla saker inom mig. Det finns så mycket, små saker, stora saker.. Saker som ingen vet om. Det kommer med tiden, det kommer, allt kommer brista för mig, det gör det redan nu men en vacker dag så kommer allt komma som en bomb.
Mycket med min barndom att göra. Tyvärr.
Jag är medveten om att mina föräldrar misstänker att det har mycket med min barndom att göra.. Vilket stämmer.
Inte BARA min barndom, det är andra saker också.
Min pappa är orolig över mig, han bryr sig. Visst, men.. jag är 17 år gammal nu, har fått tagit hand om mig själv sen jag var ett litet barn. ( Faktiskt. )
Mina föräldrar som inte förstår varför jag gjort illa mig själv, varför jag skolkade så som jag gjorde, varför jag är som jag är idag.
Spola då tillbaka tiden och försök förstå mig. Från när jag var 5-6 år gammal så minns jag små saker. När polisen kom hem till oss, alla gånger då dem gick ut för att dricka alkohol, jag satt hemma själv i flera timmar och spelade spel på datan, vågade ALDRIG säga emot. Just det där med alkoholen, det var för mycket för mig. Jag blev så ledsen inombords att se dem påverkade.
Jag har sätt så mycket och kan inte RÅ för att jag har tagt stor skada utav detta.
Det finns inget som heter, *Du kan inte, eller du får inte.* för mig längre.
Jag är vuxen, jag klarar mig själv.
Sanna ord som kan svida. Jag är inget barn längre.
Jag kommer ändå alltid älska mina föräldrar, men dem måste inse att jag faktiskt klarar mig på egen hand nu.
Hemma kan jag koncetrera mig, men i skolan så tappar jag greppet helt.
Jag får mycket ångest över allt, jag kan börja gråta, jag kan slå sönder saker, få riktiga utbrott. Bland annat på mina närmaste, vänner och min pojkvän.
Han vill inte mer än att lösa och förstå saker i mitt liv, men jag är och kommer alltid vara envis och hålla saker inom mig. Det finns så mycket, små saker, stora saker.. Saker som ingen vet om. Det kommer med tiden, det kommer, allt kommer brista för mig, det gör det redan nu men en vacker dag så kommer allt komma som en bomb.
Mycket med min barndom att göra. Tyvärr.
Jag är medveten om att mina föräldrar misstänker att det har mycket med min barndom att göra.. Vilket stämmer.
Inte BARA min barndom, det är andra saker också.
Min pappa är orolig över mig, han bryr sig. Visst, men.. jag är 17 år gammal nu, har fått tagit hand om mig själv sen jag var ett litet barn. ( Faktiskt. )
Mina föräldrar som inte förstår varför jag gjort illa mig själv, varför jag skolkade så som jag gjorde, varför jag är som jag är idag.
Spola då tillbaka tiden och försök förstå mig. Från när jag var 5-6 år gammal så minns jag små saker. När polisen kom hem till oss, alla gånger då dem gick ut för att dricka alkohol, jag satt hemma själv i flera timmar och spelade spel på datan, vågade ALDRIG säga emot. Just det där med alkoholen, det var för mycket för mig. Jag blev så ledsen inombords att se dem påverkade.
Jag har sätt så mycket och kan inte RÅ för att jag har tagt stor skada utav detta.
Det finns inget som heter, *Du kan inte, eller du får inte.* för mig längre.
Jag är vuxen, jag klarar mig själv.
Sanna ord som kan svida. Jag är inget barn längre.
Jag kommer ändå alltid älska mina föräldrar, men dem måste inse att jag faktiskt klarar mig på egen hand nu.
Kommentarer
Trackback
