Ångest har många ansikten.

Ohja min lilla byhåle FJANT, det fina inom mig har växt och ska ut över dig i det här inlägget.
Du som var SÅKALLAT min vän, kan inte beskriva med ord hur mitt hat VAR mot det. Just nu skrattar jag bara.

Och det som är såkallat dets *flicka* som skickade massa mejl till mig på facebook. Kunde likaväl ha polisanmält *henne* för förtal, hets till självmord och att för olaga hot för att bevisa att jag är mer vuxen än vad han/hon är. Men varför ska jag? Hon/Han är sjuk.
Osäker och mår dåligt. I don't blame her.
Jag bajsade på han/henne och blockerade henne/honom. Men om det skriver något mer eller ens försöker söka upp mig så är hon/han in deep shit och då skämtar jag inte.
I den sekund som allt hände så snabbt, du berättade om mina problem till henne/honom och hon/han försökte få mig att må dåligt fick mig att bli starkare, Men jag erkänner något under en minut så skakade jag av ilska och en tår föll. 2 minuter senare i mitt huvud så fick jag upp en vacker bild i huvudet. Dig ensam och sårad. Lite värre än så men det går vi inte in på.
Fin tanke iallafall, ellerhur?
Sen insåg jag bara hur patetisk du är.

Jag att du din kommer få ångra hur du gått vidare med sitt beslut. Du kommer stå där ensam en vacker dag, utan en axel att gråta mot.

Jävla falsk du var, du som sa till mig 3 dagar innan att jag kände dig att du inte skulle lämna mig som vän.
Yehepp, 4 ½ år av *vänskap* åt skogen.

Hoppas du får det mest olyckligaste jävla liv man kan tänka sig.

Tack och adjö.