Ångest har många ansikten.

Jag har följt en tjejsblogg ett tag nu, den tjejen lider av olika personlighetsstörningar.
Jag följt den till och från.
Jag läste inlägg efter inlägg, och kände paniken inom mig. Jag fick nog efter ett tag och var tvungen att stänga ner, hennes inlägg var rent av brutala. Tårarna rann lite snabbt.
Jag mådde ganska dåligt efter det, jag kände igen väldigt mycket av det hon skrev i mig själv.
Självskadebeteendet, att inte ha ork, att ständigt må dåligt.
Det som gjorde mig ledsen var att hon hade skrivit att hon var ensam. Helt ensam.
I såna tilfällen vill jag bara skriva hur mycket jag bryr mig och hjälpa henne upp, fast jag inte känner henne.
Det är en skam att man ska behöva känna så, dag in och ut.
Hon är ungefär i samma ålder som jag, riktigt söt. Det är för jävligt med andra ord. Blir så jävla sur på att ingen hjälper till och stöttar.
Ingen vill ha något med en person som dem vet lider utav personlighetsstörningar.
Så löjligt.

Jag vet ju hur det känns. Känns att vara ensam, att inte vara värd någonting, att bli sviken och veta att knappt någon bryr sig. Det blir som en nyhet i början men sen vet alla, vartenda en att jag är en person som mår psykiskt dåligt. Då rycker dem bara på axlarna och låter det vara.

Det är så mänskligheten är. Grym.