Ångest har många ansikten.

Det är svårt att leva normalt när man aldrig har fått uppleva lycka, jag vet inte hur det är att vara lycklig.

Mitt liv har gått ut på att rymma, flytta, gömma sig, vara ensam, ha föräldrar som missbrukat alkohol. Varit isolerad, blivit sexuellt utnyttjad som barn, varit det tysta barnet. Bli psykiskt misshandlad av min pappa. Jag var inte hans dotter, jag var ett mongo, idiot, horunge, äcklig, cp skadad.

Jag har aldrig upplevt det där FAMILJE LIVET. Det där normala livet.

Det finns så mycket jag aldrig kommer berätta här på bloggen.. Men iallafall.

 

I tonåren blev allt värre, jag orkade inte med skolan. Jag var ett soc barn, blev omhändertagen av polis och flyttades till ett hem, efter det till ett behandlingshem.

Där förändrades mitt liv.

 

Jag började skära mig. Och efter den kvällen så har det fortsatt. I 4 år har det pågått. Jag ljög för att få komma hem och inte bli fosterhemsplacerad i Norrköping, jag ljög för mina föräldrars skull. Pappa lovade att sluta dricka, sån lögn.

 

Jag fick komma hem, började så småning om känna mig allt mer nedstämd, alkoholen fortsatte hemma, bråken, våldet. Att alltid hamna ikläm. Att aldrig våga säga något, att bara säga att det är okej.

Så himla mycket.

 

Att se min mamma ligga på golvet, se hur pappa slår mot henne när hon ligger och försöker skydda sig.

Jag skar mig, började tillslut dricka kraftigt, jag drack nästan varje dag. Jag orkade inte.

 

Jag fick ångest attacker, jag började få tankar om att inte vilja leva. Jag hade stängt allt inom mig.

 

Bara massa skit, allt var bara skit.

Det var inte ofta det pengar så det räckte hela månaden, alltid systembolaget, alltid krogbesök först av allt.

 

Ingen som har brytt sig så är det bara.

Därför bor jag hos mormor nu, jag orkar inte längre. Dem sviker och sviker hela tiden, gång på gång.

Dem har försört hela mig.

På *senare tid* utgår mina ångestattacker till ilska och hat, jag kan slå sönder saker, slåss. Säga elaka saker.

 

Nu har jag hjälp på väg.

Jag hoppas det blir bättre, Jag hoppas DBT behandlingen funkar.

 

Jag är iallafall trotts allt skit, den där glada tjejen i vanliga fall. För tro mig, vänner är mitt allt. Det är familj för mig. Jag älskar er allihop, nu hjälper mig och formar mig så som jag vill vara.

<3

Jag behöver alla för att klara mig.