Ångest har många ansikten.

Men just nu i denna sekund så vill jag trycka rakbladet i mig för att känna mig mänsklig igen.  Jag känner mig som en levande död, jag har press på mig. Känner press från överallt. Mår dåligt.

 

Mitt rakblad. Jag saknar det.

Jag kämpar emot det, jag vill verkligen inte. Hur länge ska jag behöva kämpa emot?

Kämpa emot för att inte göra illa mig.

 

Sväljer klumpen i halsen, redo att ge upp. En tår rinner ner.

 

Less på alla fördommar, less på alla människor som inte fattar något alls. less på mänskligheten och även mig själv

 

Har ingen att ringa. Ingen att prata med förtillfället. Jag vill bara dö.

Vill ringa min pojkvän men ändå inte. Segsvarad. orkar inte.

Orkar inte att min bästavän är borta yttligare en månad.

Orkar inte att jag inte kan prata med mina föräldrar.

Orkar inte att jag känner att jag inte duger till.

 

orkar inte.

 

Shit, jag orkar inte.

Många idioter som inte fattar det, sätter ännu mer press, ännu mer krav. Låt mig försvinna.