Ångest har många ansikten.

Det är den killen jag var tillsammans med i nästan ett år, innan det tog slut. Outhärdlig månad utan varandra, innan vi ramlade tillbaka till varandra, för att stanna.

 

Vi hade en jävligt tuff tid ihop, mycket från bråk. Det funkade inte.

Vi har gått igenom mer än vad folk vet, säg någon som skulle ha orkat med varandra så som vi har gjort, verkligen kämpat. Plåstrat om förhållandet, gjort saker bra.

 

Det är inte lätt att ha ett förhållande när man mår psykiskt dåligt, det är kämpigt som bara den. 

MEN

han är kvar, efter allt. För vi ger inte upp, det kommer vi förhoppningsvis aldrig göra. Det gör verkligen ont inom mig när jag tänker på alla ord vi kallat varandra, hur både han och jag behandlat varandra ibland. 

 

Han har själv sagt att jag är den han vill spendera sitt liv med, att jag är tjejen som ska få äran att föda hans barn. Jag eller ingen.

Okej, det låter säkert urlöjligt i era öron.. men för mig så finns det inget mer man kan säga till mig som får mig mer glad.

 

Jag vill verkligen bilda familj med den här killen, jag hoppas inom från mitt hjärta att vi håller ihop. Jag ser dock inget som hindrar oss.

Äkta är det.  

Han är äkta, han duger för mig, han är den bästa jag vet. Jag älskar honom. 

 

Jesper. Min älskade fina. 

Du är den enda för mig, du får mig att orka leva.

Jag älskar dig. <3