Ångest har många ansikten.

Jag orkar inget långt inlägg och dagen har varit lång. 

 

Jag såg honom, dem lyfte bort locket till "kistan". Jag grät för att mormor grät. 

Det var meningen att där var platsen man sista gången skulle få se honom. De som dök upp var jag, mormor, mamma, min bror, hans fru, min mammas ex, och två andra släktingar till abbe. 

Vi bad med imanen, han läste upp Koranen och jag gjorde som alla andra eftersom jag inte kan något alls om hur dem ber. 

 

Efter detta stängdes kistan, jag ville inte ta på honom, jag hade redan tagit mitt farväl tidigare. Han såg fortfarande fin ut men ögonen hade sjunkit in en aning. 

 

När imanen läst klart delen av Koranen så åkte vi iväg till begravningsplatsen, där dök en hel del folk upp till honom.

Alla hjälpte till att lyfta ut kistan när dem helt plötsligt mitt i backen lyfter bort locket så dem som kommit ska få se honom och det var respektlöst, inte bara en gång utan flera. Hur kan man bara slita upp kistan och glo som om han var en staty? 

Det är en död människa. Ni kunde ha kommit till kapellet, men nej. Mormor grät. 

När dem haft kul så samlades männen framför och kvinnorna fick stå bakom medan dem bad yttligare. Efter en lång stund så bar alla kistan till graven och sänkte ner honom, tror ni inte att locket åker upp lite för att någon sänkte för fort? 

Dem var tvungen att slå till locket på plats med en spade för att SEN kasta jord på kistan. 

 

När männen var klara så gick jag sonnur och mamma fram och lämnade rosor vid sidan om, var så himla mycket lera och vatten att vi knappt kom dit. Lämnade en bön och gick. 

 

Efter blev det finfika hos mormor och när alla hade gått så brast det för mig, hundratals tårar rann okontrollerat utan att jag kunde stoppa det. 

 

ah.. ikväll blir det lugnt, orkar inget. 

Ska glo på tv och ta det lugnt.

 

Bildbrist.