Ångest har många ansikten.

Allt möjligt

Under många år så har jag känt mig själv som ett hopplöst fall gällande precis allt.

För vad var jag innan jag faktiskt vågade söka hjälp?

 

En hemsk person.

Jag blev arg för ingenting.

Allt eller inget provocerade mig till gränsen att jag slog sönder saker/vräkte ur mig otroligt nedvärderande saker till människor i min närhet och ofta var med i slagsmål på stan. 

Ofta var jag så deprimerad och ångestfylld att jag gick runt med rakblad och skar mig i hela lägenhet och skrek att ingen kunde hjälpa mig från det jag var. 

Jag drack sprit i oändliga mängder som gjorde mig ännu mer instabil/störd.

Sexmissbruket. - jag hade sån ångest att jag till och med hade sex med folk jag egentligen inte ens ville veta av. 

Om någon exempelsiv inte ville ha med mig att göra så hotade jag med allt för att få min vilja igenom.

Var extremt manipulativ. 

Men just den ilskan.. Den fick mig att bli rädd för mig själv. 

Krogbesök som alltid slutade med att jag fick blackouts och tack vare det är jag portad lite här och där.

Självsvält och hetsätning. 

Ständigt ensam

Paranoid. Rädd för precis allt. - En människa som går på stan och kanske tittar lite för mycket på en, spring. 

En person som gick runt nervöst på tunnelbanan, det kunde vara en självmordsbombare. Bara att springa ut ur tåget och GÅ hem.

Panikångest. Kunde inte åka komunalt. Grät ofta och var tvungen att gå av tåget/bussen.

Psykoser. Kunde se saker som inte fanns. Känna sig bortom en annan värld. Uppleva sjuka saker.

Ingen tilit, inga stadiga relationer. Inte kunna ta emot stöd/komplimanger.

Slog ner mitt egna kött och blod. 

Hade till och med mage att säga att jag skulle kissa på mina egna föräldrars gravar.

 

Och ändå menar man inte det man säger..

Slå ihop allt det där med lite känslor som är så starka att man som människa inte är kapabla att hantera.

Det är borderline mina vänner.

Det är det här man lider utav.

En diagnos/ett tillstånd/sjukdom som DU måste arbeta dig igenom helt själv.

Mediciner? - Fine. Du blir lite mer stabil. Men sen då? 

Du kan inte bara släppa allt och hoppas på att lite piller ska få dig att orka leva för alltid.

Ständigt arbete med sig själv.

 

Lite saker jag jobbat med under åren i samband med behandling/möten.

 

1. Vredesutbrotten finns inte/ Undantag om jag är påverkad. - Men jag blir inte provocerad på samma sätt som förut. Jag kan inte bli arg om det inte är extremt. 

2. Jag går inte runt med vassa föremål på mig längre/skär mig inte framför folk.

3. Slåss inte längre.

4. Har inte destruktivt sex med folk. Njuter när jag väl har sex och har det endast med någon jag älskar.

5. Inte manipulativ.

6. Självsvälter/hetsäter inte då jag fick träffa en dietist. 

7. Paranoid kan jag vara när jag upplever något väldigt obehagligt. 

8. Panikångest kan uppstå om jag tillexempel har ljugit och sanningen kommer fram. Hyperventilerar och får en panikattack, har fortfarande svårt att åka kommunalt. 

9. Psykoser är väldigt få gånger. Risken ökar när jag har grov ångest/känslokaos.

10.Tiliten.Ger folk en chans, försöker förlita mig på folk och ta emot stöd från omgivningen.

11. Jag tänker innan jag öppnar käften. Tänker på att folk faktiskt kan bli sårade över mina hårda/ogenomtänka ord.

 

Ni ser.

Jag skriver ofta att jag mår dåligt, jo. 

Jag gör det, jag mår jätte dåligt till och från men ni förstår inte hur många gånger jag faktiskt velat ta livet av mig under dessa år. Att jag skar mig öppet var för att jag var desperat efter hjälp. 

Det var så jävla hemskt. Jag ser igenom mitt liv/tänker på det och bara frågar mig själv gång på gång..

"Nathalie, hur kunde du ta dig igenom allt det där?"

Jag förstår inte själv hur jag orkade kämpa och leva vidare under den perioden. 

Jag förstår INTE hur jag ORKADE med mig själv.

Jag vågar inte ens fråga mina vänner/familj om vad för bild DEM hade över mig för att jag skäms så otroligt mycket, samtidigt som jag själv vet att det var min problematik som gjorde mig till den personen.

Men ordlös är jag över det hela. 

 

Här sitter jag nu, mår någorlunda som en människa ska. 

Efter september månad när jag för första gången på länge gav mig in på att försöka begå självmord så vaknade jag upp.

Kan för första gången säga att jag älskar min partner mer än jag någonsin älskat någon annan tidigare.

Jag kämpar hela tiden för att inte såra henne/vräka ur mig saker/inte dricka alkohol etc etc.

Kunde inte tro att jag skulle må bättre över en ny partner men vi kan verkligen prata och det är något som är grymt viktigt för mig, att man ska kunna diskutera/prata med varandra om precis ALLT.

Hon dömer mig inte. Hon ser mig som en MÄNNISKA med lite svårigheter bara, den människan vill verkligen mitt bästa PRECIS SOM MINA ÄLSKADE VÄNNER.

Och det är inte förräns nu på senare dagar jag verkligen har insett det. 

Jag har flera axlar att luta mig mot när jag är påväg att gå ner i jobbiga tider. 

Jag vet att jag kan gråta ut hos dem.

Ibland behöver jag inte ens säga något. Kan bara sitta där och bli omhållen. 

 

-

Om jag väljer mellan psyket/maria ungdom eller stöd hos nära så är valet ganska snabbt valt.

När jag var inlagd så pratade jag ändå inte med någon. 

Och när jag hamnade på Maria ungdom var det på tvång för att jag inte skulle dricka alkohol då jag var så nere i mitt missbruk. 

Jag drack så äckligt mycket efter Mars månad då min morfar dog framför ögonen på mig.

Jag ville bara dö.

Den tomheten var obehaglig.

 

Först min broder. 

Sen han.

 

Det var bara helt fel tidpunkt. 

 

-

När jag ser framåt så inser jag att det faktiskt är nyår inom två veckor.

Så.. Har jag några nyårslöften?

Hålla mig skadefri.

Undervika sprit/höghalts drycker.

Lägga mer energi på mindfullness. 

Ingenting mer.

Och om jag inte klarar det?

Nej då är det bara ställa sig upp igen efter man rasat.

 

Livet är en rövsmärta ibland.

Jag har levt det mindre bra livet.

Jag har fått göra det. Jag har lärt mig mycket av det, så jag är nästan tacksam.

Vad får mig att inte ge upp?

Jag har sett mina framsteg, människor ser att jag blir bättre.

I mina drömmar står jag där glad, friskförklarad.. Och hjälper andra som varit i min sits.

Har familj och ger mina barn det jag aldrig fick och tusen gånger mer. 

 

Jag ser en ljusning. 

Jag ser en framtid.

 

-

Appropå ingenting.

Jag har köpt mig en Ipad idag.

Är lite glad.

-

Börjar också på tal om nada sakna mitt röda hår.. :c

Åhh..

 

Söt katt. Dåtida mullig alkis. 

Jag önskar att min flickvän kunde erkänna att hon någonsin gjort fel. Läst lite i din blogg och jag önskar att det du skriver kunde komma från henne. Har gjort allt jag kan men allt jag får höra är hur oduglig och värdelös jag är som person! Att ha tjejkompisar finns inte ens på kartan. Har slutat träffa mina vänner men ändå anklagar hon mig för att gå henne bakom ryggen. Jag vågar aldrig lämna henne ensam för att hon gråter och hotar med att skära sig om jag går. Det finns tillfällen jag har försökt lämna henne men det har slutat med självmordsförsök och andra skadehandlingar. Hon dricker också rätt mycket men vägrar erkänna det fast folk blir oroliga förr hennes hälsa. Jag är psykiskt utmattad och håller själv på att börja må dåligt och det har jag aldrig gjort tidigare. Hur går jag tillväga med henne? Jag älskar henne och vill inget mer än att finnas till för henne men är nära på att bara ge upp. Om du undrar så vill hon inte söka hjälp för att hon säger att ingen förstår. Tacksam för svar. Mvh

Det enda du kan göra som jag själv gör är att ge så mycket komplimanger som möjligt, finnas där hela tiden, inte välja fylla ect före din tjej, försöka fixa så att hon får mer tillit för dig och att hon tror på dig. Det är extremt svårt och jag själv var i det stadiet för inte alls längesen men det är bara att kämpa för tro mig du vinner på det i slutändan. Tro mig hon försöker men det är så sjukt svårt för henne och hon menar verkligen inget illa trots att du mår dåligt över det! Sålänge Du alltid finns så kommer det att lösa sig men det tar ety bra tag. Ta hand om er!