Ångest har många ansikten.

Men nu när jag är inne på det där med förhållande och kärlek överhuvudtaget så är jag nästan lycklig över att ha distans förhållande. 

Jag är så svår att handskas med annars. 

Det mest lustiga är att jag blir mer paranoid av att vara tillsammans med någon som bor i Stockholm än någon som bor i Arvika.

För om jag exempelvis är tillsammans med någon härifrån och den personen inte kan ses då jag kanske ville det får igång en oändlig bergochdalbana utan slut.

Då blir jag paranoid och tänker på tusen olika anledningar än den anledningen personen just gav mig till varför hen inte kan träffa mig. 

 

Du blir rädd och känner dig ensam.

Sen känner du dig övergiven och oälskad. 

Efter det återfår du känslan av att vara värdelös och illa till mods.

Är så trött på alla här också, träffar bara mongolider och blir oftast bara utnyttjad.

Någon får mig att falla pladask och sen används jag bara som en jo-jo.

 

-

 

Allt för mig handlar om tilit, gör bort dig en gång och jag litar aldrig mer på dig igen.

Sviker du mig?

Det jag gör då är att leta fel med dig. Trycka ner det i halsen på dig, ständigt. 

Sveper in dig i helvetet. 

Men.. annars..? 

Jag är snäll.

 

Jag visste exempelvis om att mitt ex hade gjort någonting bakom min rygg. Att han förnekade allt gjorde mig sugen efter hämnd. 

Jag gav mig aldrig, höll ständigt på under TVÅ års TID att få fram sanningen.

Så jag förstörde honom sakta men säkert psykiskt.

Helt utan att bry mig. - MEN. Han var duktig med "knytnävarna" om ni hajar poängen där. 

Så varför jag var rent av elak och vidrig mot honom har med hans slag mot mig att göra. 

Ingen tycker om honom och jag har fått höra saker nu i efterhand också som får mig att tänka, "spenderade jag verkligen över två år med en människa som honom?" 

 

Jag är inte rädd för att bli kär. 

Jag är rädd för att bli utnyttjad.

När jag väl öppnar upp mig igen.

Så vill jag inte bli sårad.

För jag vet inte vad jag gör när jag blir sårad.

Jag blir helt krossad.