Ångest har många ansikten.

 

Tyvärr vet jag inte vad jag ska säga mer än att jag känner igen mönstret som du beskriver henne i.

Hon är i ett stadie och vill inte söka hjälp då rädsla uppstår av att den hon blir bemött av inte ska tro på henne.

Som sagt så är alla personer med borderline olika.

Om jag pratar utifrån mig själv så vet jag inte hur hon kommer må hedanefter om inte hon vågar söka hjälp.

Det är ett allvarligt tillstånd som oftast kräver psykriatrisk vård. 

 

Om hon höjer rösten, skriker eller kallar dig saker så är mitt tips att inte ta det personligt. Man utgår impulsivt efter sina känslor och då blir allt fel.

Livet för oss kretsar av kriser som vi oftast inte hinner återhämta oss från och extrem sårbarhet. 

Att hon inte låter dig vara med tjejkompisar/vänner är rädslan av att du kanske ska lämna/glömma bort/lägga henne åt sidan.

Det kan skapa en "trigger".

Med en trigger menas med att hon kanske har växt upp med familj som inte har funnits där och "glömt bort henne" då hon upplever och har levt under otrygga hemma förhållanden. När du då väljer att träffa någon så uppstår den obehagliga känslan av att "bli bortglömd".

 

Mitt tips.

Försök att inte bli arg på henne, försök tänka att hon inte kan rå för det hon säger/gör.

Sen vore det bra om du kunde sätta dig ner med henne när hon är på bra humör och prata med henne om hjälp, väldigt milt.

Döm henne inte för hur hon agerar.

När du träffar folk så kan du försöka ta med henne och få henne att känna sig trygg. 

Stötta så mycket du bara kan och snälla du, försök ditt yttersta att inte ge upp. 

 

Men orkar du inte och väljer att lämna henne så är mitt tips att blockera henne överallt/se till att hon inte kan få tag på dig under några omständigheter. Bryt banden helt.

 

Det gör ont att bli lämnad av någon man älskar. 

Seperationsångest är ett fruktansvärt lidande för en.