Ångest har många ansikten.

Jag kämpar för att orka leva livet dag för dag. 

Känns ibland som att jag går behandlingen helt i onödan.

Blir oftast nertryckt på något sätt av någon. Som att dem inte vill mitt bästa. Jag är trött på att ingen frågar mig hur det går för mig på alla möten, att ingen frågar hur läget ens är när personer vet hur jag mår. 

 

Nu är det här den hundra elfte gången i mitt liv som jag inte har någonstans att bo och så har man lite borderline och depression på det som moset på grädden.

Får man hjälp? Svar NEJ.

Jag är en 18 årig tjej som inte har ett riktigt boende, enligt myndigheterna så klarar jag mig själv för att dem tycker att jag ser självständig ut? 

Jag ska alltså hitta en lägenhet själv.

Hur ska jag kunna fixa lägenhet om jag inte har jobb? Och hur ska jag kunna jobba när jag inte har ett riktigt boende?

 

För andras misstag så får jag också ta del av skitkakan, hur mycket jag än önskar att folk kunde se den fina sidan av mig.. Och förstå att jag inte har med saken att göra.

 

Tårarna har fastnat, jag är helt enkelt för svag för att gråta just nu. 

 

Gud vad livet är SEGT just nu.. Vet inte hur man ska göra för att inte ge upp, bristningsgränsen för att ge upp är väldigt stor. 

Såhär kan man inte leva!

 

Skulle vilja ta den enkla lösningen som vanligt, ta fram min "gamla vän" och trycka till, hårt. 

Eller kanske dricka mängder med alkohol och strunta i allt annat? 

Inte gå på varken behandlingen, afm, beroende mottagningen eller soc.

Men vad gör jag? 

Jo.. Jag går på alla dessa möten fast jag alltid har klumpen i magen om vad som ska hända i mitt liv härnäst. Vart jag ska ta vägen, försöka kontrollera alla ångestattacker, försöker vara en bra vän.. överleva.

 

Jag kämpar för mig själv, men det är så jävla svårt ibland.

 

Tack vare mina närmaste så står jag fortfarande här. Jag lever för er. Hade ni inte funnits så hade inte jag levt idag. 

Jag hade aldrig orkat andas och leva dag efter dag om ni inte hade funnits. 

 

Jag har alltid tänkt ensam stark. Men allvarligt, alla år av dess ensamhet och tystnad så bryts man ner inombords. Så tack mina underbara för stödet, för hjälpen, för att ni finns för mig.