Ibland vill jag bara "dö."
Att leva som jag gör kan antigen vara den enklaste eller det svåraste.
Jag har levt under hemska förhållanden hela min uppväxt och har varit själv destruktiv i snart sex år.
För snart ett halv år sen fick jag diagnosen IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) Borderline som "tillståndet" också kallas.
Har varit skönt att ändå få lite koll på saker, att vara medveten och få den "hjälp" jag behöver för att kunna överleva.
Att ha sån ångest att du knappt kommer upp ur sängen, att såfort minsta lilla händer så blir du känslosam, att ditt humör svänger på en blixt snabb vändning.
Att du har svårt att behålla självkänslan, att du dränker dina sorger i alkohol/droger, att du tycker att du är värdelös/ovärd, att hamna i bråk/slagsmål ofta. Att bli riktigt arg för ingenting alls, slänga saker, skrika och uppträda otrevligt/ våldsamt.
Tänka att du inte vill leva, hota med att ta ditt liv, hitta enkla sätt på en smärtfri död, att det går så långt att man försöker ta sitt liv.
Hej och välkommen till mitt liv!
Jag har dock dagar det känns lättare, då jag kan känna livsglädje. Älska det jag gör och njuta.
Det är inte ofta. Att le har inget med saken att göra, att jag ler eller är glad betyder inte att smärtan är borta, att jag mår bra.. Det är folk som går på det.
Vill inte ständigt vara deprimerad.
Att leva med denna personlighetsstörning var inget jag någonsin önskat, jag bad inte om att komma till den här världen.
Vad kan jag göra? - förrutom att kämpa, gå på min behandling och försöka överleva?
Ja ni.. Orka.. Orka att det ska kännas jobbigt nu.. Utan någon vidare anledning.
