Jag vill inte finnas.
Tankarna om att fortsätta kämpa eller att avsluta allt snurrar jämt.
Det är så enkelt att bara trycka till. Dra rakbladet några gånger extra och hårdare och du förblöder om ingen hittar dig.
Ångesten som nästan inte finns längre tack vare två piller om dagen. Men tomhetskänslorna då?
Hatet då? Känslorna då? Jag då?
Vem är jag?
Jag tror oftast att jag aldrig kommer kunna bli frisk ibland.
För folk kan vräka ur sig saker som jag inte kan ta, som omformar mig till att tro så.
Utanpå så är jag glad men inuti är jag rutten.
Jag fick kontakt med en gammal killkompis idag som jag bråkade med för tre år sen.
Jag frågade om han mindes varför vi bröt kontakten.
Hans svar var:
"Du svalt dig och jag klarade inte av det och du blev arg för att jag inte tyckte om det, by the way dricker du fortfarande whisky vardagligen som vatten och går på extrema svältdieter?"
tankeställarna om att jag är minst lika rutten nu som då om inte värre.
Jag hatar det här.
blä.
Men trotts allt så kämpar jag än idag.
trying to stay strong.
Kommentarer
Trackback
