Livet är inte lätt.
Om man gör tio bra saker i livet men råkar göra något litet fel så försvinner dessa tio bra saker du gjort bort i det tomma intet i folks ögon.
Man kämpar och jobbar dagligen med sig själv men det ser inte folk för dem är inte jag.
Ibland undrar jag om folk ens ser det fina man har inom sig överhuvudtaget?
Jag är en jävligt snäll tjej det kan jag lova, bryr mig oftast om folk mer än mig själv. Är jag verkligen så jävla elak och insjunknad som vissa får mig att framstå?
Jag hoppas inte det men det verkar så nu i dagsläget.
Ta mig för den jag är, både bra och dåliga sidor, älska mig för den JAG är.
Borderline är inte en förskylning som försvinner efter en veckas medicin, det är något JAG måste få bort med professionell hjälp, jag har kommit långt men folk kan inte se det.
Jag önskar att folk kunde se mig som bra någongång.
Om folk inte kan ta det så stick bara. Jag vill bara ha folk i min omgivning som ser mig för den jag är, som även stöttar och finns när jag är i värdelösa situationer med mig själv.
Som inte dömmer mig och stämplar mig som en sjuk känslokall person.
Och förlåt om jag inte duger efter hur du önskar att jag var.
Jag är jag. Bara en människa. Tyvärr.
-
Nu ska jag återgå till städningen, det jag gjort mer eller mindre hela morgonen.
Komma på andra tankar.
Funderar på att fråga om nån vill ses sen.
