Ångest har många ansikten.

Varför kan jag inte bara stänga av känslorna som jag alltid lyckats med under alla år? 

Haha.. jo jag vet varför. För 18 års tystnad ledde mig hit där jag är idag.

 

När jag väl började prata så kunde jag inte sluta. 

Ändå vill jag inte att någon ska "tycka synd om mig".

Varför jag bloggar om mina problem är för att jag inte orkar ha det inom mig. 

Jag ville ta livet av mig. För bördan blev för tung tillslut. 

 

Om ingen lyssnar så är jag van. 

Min blogg är min överlevnad. 

Inte att prata med folk egentligen. 

När det gäller mina vänner så kan jag bara inte sitta där och prata om hur dåligt jag mår, det går bara inte.

Jag vill vara den där glädjen, inte sorgen.

Sen vet jag alltid vart jag har dem och bara det skapar en trygghet. 

Det är det ända jag behöver. 

-

Psykriatrin.

Jag blev sviken.

Har inga läkarbesök förrän i januari. 

Kan inte ta mina mediciner för att jag blir som en zombie.

Det går inte när jag tar hand om mormor.

 

Jag och mina känslor är det ända som existerar just nu.

Jag hatar känslor.

There is no happiness. 

 

Ibland som nu.. Ger jag upp hoppet om att kunna leva ett normalt liv.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, vad jag än har för behandlingar.

Seriöst. Jag kan inte ens klara av att gå i behandlingar. 

Klarar inte av skolan.

Klarar inte av stress och tanke av jobb.

Dark.

Det är svart.

 

Jag överlever på att vägleda och mer än gärna hjälpa andra..

När det kommer till mig själv så går det inte. 

Jag överger mig själv, precis som jag alltid blivit under min livstid. 

Övergivenhet.

 

jag lever bara för att jag måste.