Ångest har många ansikten.

Jävla impulser.

Jävla mig. 

Hej jag misslyckades. 

Ångesten höll på att få mig att gå under. 

Ida ringde. 

Ida tröstade.

Ida hjälpte mig. 

Jag grät.

Jag tror hon grät.

Men jag är inte säker. 

Jag var inte uppmärksam. 

Hon ville inte lämna mig. 

Så hon la inte på.

Hon lät mig somna först. 

Vaknade av den huggande smärtan i armen. 

Då hade hon lagt på. 

Rengjorde dem öppna blödande såren. 

Och nu sitter jag på balkongen utan känslor igen. 

Jag hatar min borderline. 

Jag hatar mitt svarta jag. 

Jag hatar det.

Jag vill ha mina guldvärda vänner i min närhet.

Jag saknar min fina flickvän. 

Jag saknar min underbara mamma. 

Jag saknar iallafall något. 

Det jag saknar är det som får mig att leva.