Ångest har många ansikten.

Dem flesta som läser vet redan vem jag är.

Tjejen som är glad så länge du är det.
Jag ler alltid när jag är med folk.
Den där masken. Jag döljer mitt inre. Jag skäms ibland.
Därför var det jobbigt att gå ut med bloggen bland folk.

"Den där tjejen som alltid är så snäll och hjälpsam, hon skadar sig själv"
"titta"
"hon skär sig själv.
Brukar dra upp ärmen och be folk komma och kolla.
Då går dem därifrån, fega jävlar. Under alla år har jag varit ett såkallat socbarn. Yes. 

Såhär ligger det till:

Självskador.
Det har jag haft problem med under flera år.
Blev synligt efter tiden på behandlingshemmet.
Jag hade sån jävla ångest dem åren.
Svalde mynt/nålar som en början, kunde slå knytnävarna i väggen, slita mig själv i håret, sen började jag skära mig med rakblad/knivar.
Varje dag, som ett tvångsbetendee.
Det blir som en kick. Jag drar hårt, det gör ont, smärtan är samtidigt som en inre harmoni. Som ett sorts "lyckorus" man ger sig själv. När blodet rinner ner för armen så är det skönt, man inbillar sig lite psykotiskt att ångesten försvinner med blodet ur kroppen.
Då lugnar allt ner sig för ett slag och ångesten/paniken/den outhärdliga känslan ger med sig.

Kan gå upp till ett halv år utan att jag exempelvis skär mig.
Det är få gånger jag verkligen skär mig nu för tiden men när jag väl gör det så skadar jag mig kraftigt.
Man tror man vinner men ångesten hugger dig extra hårt i ryggen nästa gång du mår dåligt.
Så blir det en ond cirkel du inte kan ta dig ur.

 

Alkoholmissbruk.
Låt mig presentera mitt största problem.
Jag bryr mig inte om det dem kallar för missbruk ett piss egentligen.
Alkoholen.
Jag kan bara inte gå ut och ta "en öl" som andra normala tonåringar, så är det.
Drack fruktansvärt mycket.
Hamnade i en depression.
Drog ner på det kraftigt när jag försökte begå självmord senast.
Går på antabus nu, Kan ändå dricka.
Började dricka rätt tidigt i åldern.
Alla i min familj dricker kraftigt, går väl i generna.
Blir dock så jävla aggresiv när jag dricker, speciellt om jag har ångest på det hela.
Har varit med i tusentals slagsmål.
Har till och med slagit ner min egna mamma öppet på stan.
Försöker periodvis bara bromsa lite nu innan jag fyller 20 det är allt.
Har perioder då jag kan ta annat också. Bara för att jag är så korkad.
Men droger annars? Nej.
Bara förkärlek till drickandet.

 

 

Sexdestruktivitet.

Allt för att lyckas få sig själv att må dåligt genom sexuell kontakt.
Exempel ett: Jag ligger med någon jag är kär i trots att jag vet att personen inte är ett dugg intresserad och jag blir utnyttjad. Springer som en hund ifall personen visslar.
Dras även till känslokalla personer som kan behandla mig illa.
Exempel två: Jag blir lämnad. (Har seperationsångest) - Jag hittar snabbt någon ny att ligga med bara för att fylla tomheten efter den andra personen jag blev lämnad av. Det kan till och med vara någon du inte ens anser som attraktiv.
ALLT FÖR ATT INTE VARA ENSAM. / Det här har jag knappast inte problem med längre. Men mitt dåvarande tänkande/agerande.

Mina största problem.
Panikångestattacker hade jag mycket under åren 2009/2010.
Idag och under alla andra år så har ångetsen varit hemsk, den finns där hela tiden.
Hela tiden. Varje minut. Varje sekund.
Den har fått mig att begå sjuka handlingar mot mig själv och andra. Känslan är helt sjuk.
Misshandel, bråk, skada sig själv, hata sig själv. Tappa vettet helt enkelt.
Förlorat så mycket. Den bromsar upp mitt liv.
Tomhetskänslan kan jag beskriva som ett svart hål som helt enkelt bara existerar inom mig hela tiden. Ibland växer hålet och äter upp hela mig eller så är den bara där som ingenting.
Ibland upplever jag psykoser.

Verkligheten/Synen på mig själv.
Jag älskar mitt liv eller så hatar jag det.
Svart eller vitt.
Ingenting mittemellan.
Det smäller eller så håller det sig.
Verkligheten för mig är inte som din.
Den är fucked up.
Jag har ju förfan borderline.
Det förklarar sitt.
Jag har en instabil syn på mig själv.
Ibland upplever jag bara att jag inte har en blekaste aning om vem jag ens är själv.
Jag finns inte ibland.
I värre lägen hatar jag verkligen ALLT med mig själv för att sekunden efter tycka att jag ändå är helt okej.

Impulsivitet.
Jag har fett med problem gällande mitt impulsbetendee.
Bestämmer mig för att köpa dittan dattan och gör det helt enkelt utan att bry mig om konsekvenserna.
Kan bestämma mig för att flytta/göra något stort i livet. Då gör jag verkligen det utan att lägga upp någon sorts plan.
Det här problemet är fruktansvärt. ---> Jag älskar att trösta mig själv att säga: "Ja Nathalie, du har ju trotsallt mått så dåligt den här tiden så köp den där saken" fastän jag har feta räkningar att betala.
Det skiter jag i just i den sekunden och köper det jag vill ha.
Satte mig hos kronofogden tack vare det.

 

Självmordstankar/självmordsförsök.
Kroniska självmordstankar.
Du vill hela tiden dö.
Kan ägna en hel natt att läsa om enkla sätt att ta mitt liv på.
Försöka komma på en smidig plan.
Skriva självmordsbrev har varit något jag har skrivit kanske 70-80 gånger.
Långa texter till min familj/nära vänner.
Sen får jag panik och eldar upp papprerna och skär mig istället.
Jag har försökt ta livet av mig genom överdoser.
Idag har jag inte kroniska självmordstankar längre.
Men kan komma i dem banorna när livet blir allt för tufft.

Jag har en del svårigheter kvar just gällande ångesten och att tänka impulsivt. Mina extrema vredesutbrott som jag hade tidigare så jag kunde slänga sönder saker etcetc finns knappt inte längre. Under det året sög allt pung, ni fattar nog inte hur mycket energi som krävdes över att hela tiden pendla i humöret. Arg/glad/ledsen till att bli självmordsbenägen på mindre än en kvart, man hängde knappt inte ens med själv.

Det här var min räddning: Nu måste jag gå andra vägar. Jag hoppas jag klarar mig, jag vet inte. Förvirrad.

-