Ångest har många ansikten.

Du skulle ha fyllt 29 den 1 februari i år.

Kan inte förstå att gud tog ifrån mig den finaste människan.

Tystnaden under dessa år..

 

Du var min broder, mitt allt.

Min familj.

Mitt kött och blod.

 

Jag vill ännu inte inse att du är död.

Jag vill inte förstå, inte acceptera. 

Du är så fruktansvärt saknad.

 

Att mista dig är den tyngsta jag varit med om under min livsstid, tack och lov att jag fick se dig på ditt bröllop åtminstående.

Vem skulle ana att du skulle dö 10 dagar efter? 

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden..

 

-

 

Ska kortfattat berätta en sak för er som hände förr.

I mina värsta dagar kunde jag skrika och gråta timvis och klaga på att ingen brydde sig, varför inte min broder kunde vägleda mig etcetc, att jag var värdelös och en heeel del annat.

Mamma var hos sin kompis som är ett medial i höstas.

Medialet berättade saker för mamma som bara jag vet om, som min broder har sätt.

Att mamma måste hålla koll på mig. 

Att jag måste dra i handbromsarna, om jag inte gör det så kommer det sluta illa för mig.

"Jag ser Nathalie ligga på golvet och inte kan röra på sig," hade han sagt till medialet.

Hur kunde medialet veta det? Jag hade aldrig berättat för mamma om det. 

Att jag blandade piller, alkohol och höll på med dumheter visste inte många.

Han sa att han såg allt jag gjorde och att jag måste ha tålamod, att saker kommer lösa sig för mig, men jag behöver vänta in den tiden.

 

Jag avvisade tipset om att dra i bromsarna och struntade i vad mamma sa, blev mer i missbruket och efter det försökte jag ta livet av mig som ni redan vet.

Straxt efter den händelsen så blev jag rädd för mig själv. 

Som det hade lovats så skulle jag ha gått in i väggen om jag inte drog ner på alkoholen och vad hände?

 

Nu råder jag tipset och försöker skära ner på allt destruktivt. 

Tänker på människorna i min omgivning som dör utav att se mig gå under.

Jag tänker på honom hela tiden dock, pratar när jag är vid graven, gråter mig till sömns ibland. Pratar med foton han och min morfar är med på, pratar, ber till och med.

Medialet berättade dock något lite små roligt, att min broder "skrattar" åt oss ibland när vi pratar med fotona. 

Han menar på att han ändå hör/ser oss.

 

Det där är så skumt, man tror på det fast ändå inte.

Vad var det som egentligen hände när han dog?

Ingen som vet.

 

Det jag hatar mest är..

Han var så jävla underbar, han hade inte gjort något fel i livet alls.. Varför togs han ifrån oss?

Jag får inga svar.

 

Men fyfan vad jag saknar dig.

Jag önskar att jag fick träffa dig igen.

Jag älskar dig så mycket. 

Just nu gör det jätte ont inom mig och ångesten är stor..