Ångest har många ansikten.

Jag har haft en förjävla äcklig uppväxt helt enkelt.

Inte helt förjävlig ständigt varje dag kanske.. har ju haft bra tider också.

Bråken hemma.. våldet, alkoholen som följt mig sen hela livet.

Att bli behandlad som skit.

Blivit vräkta 1000000000 om.

 

Blivit sexuellt utnyttjad som barn och även våldtagen av min dåvarande.

 

14 åriga Nathalie:

Fick flytta hem igen efter ett bra tag.

Fick aldrig berätta sanningen.

Gick från att vara tyslåten lugn till det motsatta.

Började smått med ciggaretter och smygdrack alkohol första gången vid 15 års åldern.

 

Var en trasa.

Skolan gick åt helvete, när gymnasiet kom så hoppade av jag av efter två månader.

Började skära mig dagligen för att känna mig levande. 7 år sedan.

Ständiga panikångest attacker.

Ätstörningar.

Mängder med alkohol.

Ständiga utbrott.

Kände tillslut att jag inte visste vem jag själv var längre.

Upplever psykoser då och då.

Försökte ta livet av mig.

Prövade preparat och testade droger. (Som jag aldrig fastnade för och inte håller på med.)

Självmordsbenägen.

 

Remittiserades till BUP akut några veckor innan jag blev myndig.

Remittiserad till vuxen psykriatrin.

Med diagnosen Borderline och inslag av ADHD.

Påbörjade DBT behandling och fick börja på Mini Maria /beroende mottagning för mitt missbruk.

Blev utslängd från mormor.

Hade ingenstans att ta vägen. 

Blev hemlös.

Bodde hos en person en dag och en hos andra dagen efter.

Tillslut fanns ingen kvar och jag bodde hos mitt ex. 

Vi bråkade och slogs. 

Mådde sämre och mitt liv blev ett helvete.

Soc blev inblandad och försökte få mig skickad till ett LVM hem. 

Ljög mig gul och blå. 

Blev tvingad att gå på antabus för att lyckas få en lägenhet av soc.

Fick avslag. 

Fick en ny chans hos mormor. 

 

Mormors man avled.

Blev inlagd efter ett mentalt psykbryt.

Dumpade mitt ex.

Kände mig utnyttjad och blev olyckligt kär i någon som inte kände detsamma.

Åkte utomlands. 

Kom hem till Sverige med mormor som gjorde 5 olika operationer nära att mista livet nästintill. 

Gled in i missbruk återigen. 

Drack dagligen

Tog en överdos i samband med sprit och blev inlagd på sjukhus. 

Blev tvingad angtabus eller behandlingshem. 

Gick på antabus. 

Sket i alla behandlingar.

Blev kickad från min livslinje, förlorade kontakten med min terapuet. 

Klarade inte av vardagen.

Träffade Erika och livet gick mer uppåt. 

 

 

Jag bor alltså hemma fortfarande och försöker i små små små pytte steg kämpa med att lyckas med något i livet trots efterhängsen plågsam ångest som är mer eller mindre dödlig, trots att borsta tänderna ibland för mig är som att bestiga Mount Everest, trots att jag får grova svackor så lever jag.

Hade jag inte haft några vänner kvar eller fuckat upp det med mormor igen så hade jag satt ett skott i huvudet på mig själv. 

Jag försöker leva, jag försöker ORKA leva, jag försöker hålla leendet uppe för dem som älskar mig och det är så svårt.. Så sjukt jävla svårt.

 

 

 

Även om jag skriver mycket negativa saker och uttrycker mig på ett visst sätt så har jag ändå någon sorts glädje inom mig hela tiden och det är tack vare personer jag känner stor kärlek till.

 

Det är inte många jag älskar men dem få som finns gör mitt liv värt att leva av något slag.

Ni.

 

Är alltså så trött på att ta bilder på mig själv.

Ni får en gammal.

Why would you guys even care?