Ångest har många ansikten.

Mitt hjärta bultar snabbare än snabbast.

 

Jag lever, det gör jag. 

Med ett sovande huvud på mitt knä.

 

Jag gillar tystnaden, jag gillar andetagen. 

Jag gillar närvaron. 

 

Är så trött men pallar helt ärligt inte sova. 

Jag är allting just nu. 

 

Blandat, idag var det 2 år sen min morfar gick bort. Tänker mycket på sånt. 

 

Tänker oehört mycket överlag.

 

Men han, den där ja. 

Han är mitt lyckorus, han är anledningen till min ork, men det vet inte han om såklart.

Och läser han detta vill jag att han ska förstå hur förbannat glad i honom jag är. 

 

Jag tänker sluta skriva innan jag spyr, haha. 

 

❤❤❤