Ångest har många ansikten.

 

Vill inte gå in på exakt vad som hände med tanke på hans familj och liknande men när jag vaknade upp brevid .. iförrgår så var han död. Han var min lycka i livet, vi hade så fruktansvärt kul tillsammans.. Vi umgicks nästan hela tiden.

 -

 

Fick rå panik, allt snurrade i mitt huvud. Skakade på honom, slog på allt, sprang runt i lägenheten och höll på att svimma av ångest. Ringde 112, jag vet inte hur många gånger jag slog fel nummer men både polis, ambulans och brandkår kom.. jag vet inte hur lång tid det tog innan dem ankom men jag fick slita ner honom på golvet, försökte med hjärt och lungräddning tills det att dem var framme men det var försent, han var iskall, blå om läpparna. Dem minnesbilderna lämnar mig aldrig.

 

Blev ställd alla möjliga frågor av personal men det slutade med att jag fick gå från lägenheten pga av alla anfall jag fick.

Åkte ambulans till sös, sen minns jag ingenting.

Nu är jag på slutenvård, självmordsbenögen och inte vill något annat än att somna in.

 

Får ínte gå ut själv, har personal efter mig vad jag än gör.

Jag hoppas verkligen det här går över.. men alla hör av sig till mig och vill veta vad som har hänt, vilket jag förstår eftersom jag var den som såg honom sista gången vid liv.

 

Minns när vi brukade umgås med folk, dricka öl i solskenet, måla, när vi firade min födelsedag.. Hur vi låg på gräsmattan och försökte lista ut olika trädsorter, att jag kunde vara där fler dagar på sträck ibland. Vi var lika på många sätt så det gjorde allt så mycket lättare. Vi hade ofta djupa konversationer om livet, både viktiga oxh meningslösa.. Hans existens växte för mig och han var min allra bästavän.

 

Själv för att dämpa ångesten nu så äter jag xanor och lyrica.. Vet inte hur länge jag blir kvar, är så förkróssad,¨Kommer ínte klara mig där ute själv.. Jag vill inte längre, men vad ska jag göra?

 

Trauma kan man lugnt säga, jag saknar honom.. 

 

Hjälp jag är vilsen.

Hans tid var INTE inne..

Jag vet inte vad det är jag ens vill komma fram till med det här inlägget, jag vill bara skriva igen. 

Tog en promenad på tre timmar, jag om någon behövde komma ut i solen, rensa tankarna, bara gå, gå, gå. 

 

Släpade mig upp efter bara tre timmars sömn, åkte till läkaren och pratade trots att jag bara ville ligga hemma, tycka synd om mig själv och dö av bakfylle ångest.

Kommer påbörja med upptrampning på lamotrigin igen. Fick behålla mina sömntabletter tack och lov.

Fick inte något annat utskrivet med tanke på min missbruksproblematik precis som väntat.

 

Hon tryckte även på mina ömma punkter och jag mer eller mindre mot min vilja blev remitterad till Maria beroende enhet igen, dock inte här där jag gick förut utan inne i stan.

 

Jag vet inte hur ärlig jag vågar vara där borta, om jag kommer bli "tvingad" att ta antabus igen eller vad som händer men vissa saker berättar man bara inte. Jag vet inte om man kan bli tvingad att ta det, förr när jag var under 18 så var det iallafall en annan femma på den fronten. 

 

Jag har problem, har haft under många år i perioder och det vet mer eller mindre alla.

Det är min trygghet, mitt sätt att kunna lossa lite på tyglarna men spriten har blivit ett enormt problem eftersom jag är så labil numera, kan ena stunden känna mig lycklig och få kraftiga uppåt svängar i humöret för att sedan en halvtimme senare bara falla samman och då kan allt mellan himmel och helvete hända under loppet av två minuter. Därför blir själva spriten oehört farlig för mig. Den här sommaren har varit kaotisk när det kommer på tal om att festa, dricka osv.

 

Jag vill bara kunna få "mod" att välja bort dem starka spritdryckerna inte mer än så för ett helt nyktert liv vill jag inte satsa på. 

 

Eftersom det här någonstans ändå var emot min vilja med att börja på beroende igen så får jag försöka acceptera läget helt enkelt.

Isåfall vill jag med det här att någon ska prata med mig, få upp min motivation igen, se någon långvarig lösning. Inte bli i tryckt med antabus och bli hemskickad för det håller inte i längden. 

 

Är inte speciellt glad över att det blev som det blev men okej, jag får bita i det sura äpplet och se glad ut ändå. 

 

I övrigt så kämpar jag fortfarande med att försöka hålla mig så stabil som möjligt men det brister ibland, svackar någon/några dagar och sedan är jag på fötter igen och det som just var the end för mig är bortglömt. Under mina svackorna känns det så oehört värdelöst att kämpa, jag tappar liksom greppet om omvärlden helt och hållet, glömmer bort små saker i livet som faktiskt gör det värt att fortsätta. Allt blir som en omöjlighet, som att falla i ett svart hål, tankarna blir mörka och plågande. Man ger upp för en stund men ändå inte, komplicerat jag vet.

 

Får hela tiden ta dag för dag och så får det vara tills jag har ork nog att tänka mer långvarigt. 

 

Aja.. en liten update iallafall, behövde spy ut lite. Nu ska jag ta och vila en stund, mitt huvud har kortslutning av sömnbrist. 

Tjing.

 

Gjorde dumma saker.

Blev hämtad av ambulans av några som tog hand om mig.

Satt på Maria i 3h innan jag gav upp utan hjälp.

Ska dit imorgon bitti.

Hatar mig själv mer än något annat för mina handlingar.

Min sorgningsprocess är i full gång, antagligen. Jag gråter mer än vad jag gjort under min livsstid. 

Jag är i en hemsk bland episod just nu, är både manisk och deppig och utan medicinering så jag försöker dämpa allt själv.

 

Jag dricker sjuka mängder alkohol & gör det oftast dagligen, tar titt som tätt tabletter om jag får tag i det och präglas av enorma ångestsvackor med elaka tankar som förstör allt inom mig och runt omkring, klarade inte av att vara skadefri. 

Allt började för tre veckor sedan och jag har bara gjort bort mig gång på gång på gång.

 

Vill liksom inte finnas till för att jag skämms så mycket över mina svägningar. Mår illa av att känna som jag gör och jag är fullt medveten om att ingen kommer ta mig i sina armar och lyfta mig ur denna tid för jag är vuxen.

 

Klarar inte av att vara ute i friheten, men klarar inte heller av att ligga inlagd. 

Ingen kan ta besluten åt mig heller.

 

Jag är förvirrad i detta tillstånd men har en läkartid om två dagar, första tiden sen i Juni. 

Vet seriöst ingenting längre, mår bara illa dygnets alla timmar.

Från det att jag slår upp ögonen till det att jag somnar mår jag konstant dåligt.

 

 

Egentligen vill jag bara bosätta mig någon annan stans än här, stoppa huvudet i sanden och slippa se och känna men det händer inte, är total fast i skiten och mitt psyke börjar ge upp.

Kan inte känna ro inom mig, bara spykänslor och plågor. 

 

Det var längesen jag var såhär dålig och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Därför passar jag också på att be om ursäkt för att jag är så annourlunda just nu.

 

Imorgon ska jag träffa världens bästa människor. 

Blir lite chillkrök ute på landet, sen har jag faktiskt en person till som jag bara älskar att jag har kontakt med! 

Älskar det lilla mer än något annat. 

Hur mycket jag än försöker sluta tänka så går det inte.

Detta handlar inte bara om ångest och grubblerier, utan mitt välmående överlag, mitt liv.

Jag super för att försöka slippa känna men det går inte. 

Inte ens det går. 

Jag har så mycket jag vill ha ut som inte går, jag bara förstör av att säga vad jag tycker.

Jag ska sluta prata.

Vill bara kräkas ångest.

 

Hej, kände att det var dags för en liten uppdatering igen eftersom jag inte har varit så duktig på det.

Har egentligen inte hänt så mycket sen sist för saker går trögt från allas håll, men ska på ett superviktigt möte med min mor på måndag. 

Det handlar om besittningsrätten för lägenheten, jag ska få hjälp av en man med det så vi får se hur det slutar och vad han säger.

 

Imorgon ska jag träffa en kompis som jag inte träffat på ett bra tag och på fredag ska jag ut och dricka några vinglas med min "extra mamma" , helt stört hur mycket jag saknat henne. 

 

Och som alla bör veta så har jag ett extremt stort hjärta när det kommer till djur så jag fick överta två helt underbart söta marsvin igår, jag skulle egentligen ha köpt dem (impulsiv hej) men insåg att jag inte kunde lägga ut den summan (smarttänkt.) så jag avvaktade med att svara på kvinnan som ville sälja dem men hon hörde av sig yttligare och sa att jag kunde få dem gratis inklusive alla tillbehör om jag kunde ta dem redan dagen efter.

Hade jag tackat nej så hade hon fått avvliva dem och då hade jag nog fått ganska så rejäl ångest med tanke på att jag älskar alla typer av djur.

Så nu har man en galen katt och två översöta marsvin, blir säkert fler djur längre fram men nu har jag lite viktigare saker att prioritera än att införskaffa mig massa djur men som sagt så blev hela detta också rätt så impulsivt. 

 

Well.. Det är väl lite mitt liv just nu, jag mår rätt bra inombords at this moment. 

 

Imorgon ska jag till min nya psykolog och jag är positivt inställd på det eftersom jag som sagt gick på Capio i 3 år utan några ordentliga resultat.

 

Sen kanske jag ska träffa mitt ex, om jag nu kan kalla honom det eftersom vi knappast var tillsammans längre än en månad, men vi har börjat prata igen så vore kul och ses igen. 

 

Var iallafall på dåligt humör så tog ett kvällsdopp nyss, nu ska jag bara ta det lugnt tills jag somnar så att säga. 

 

 

Var på möte med Arbets & företagsenheten imorse, fick träffa en jätte trevlig kille där som hjälpte mig med en hel del så jag kommer bli vidare skickad till något annat.. ifall min socialsekreterare tycker det är lämpligt som tidsfördriv innan jag kommer in i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen.

 

Kommer dessutom snart få träffa min nya psykolog, manlig sådan faktiskt.. Har aldrig haft en manlig tidigare så det ska bli intressant och ha en ny överlag, min nya läkare kommer jag få träffa i Augusti tyvärr eftersom jag olyckligtvis var tvungen att avboka mötet som jag skulle på igår.

Med andra ord så kommer jag mycket snart säga upp all kontakt med Capio, allt dem gjort är att förvirra mig, inte göra några som helst uppföljningar på mina utredningar/mediciner och bara ta mina problem som ett stort skämt. 

Tråkigt nog måste jag åka betydligt mycket längre nu när jag ska samtala/få hjälp men det är klart värt det i slutändan efter 3 år av ren sörja. 

 

Jag har alltså väldigt snart alla möjliga kontakter jag kan tänkas behöva som stöd för att kunna komma vidare i livet men försöker ändå inte ha så himla stora förväntningar eftersom jag lätt blir besviken & då anklagar jag mig själv. 

Lite rädsla finns det hos mig självklarligen.. att det blir "för mycket" så jag total crashar och ger upp som alla andra gånger.

Men nu tänker jag också på lägenheten, min framtid, mina möjligheter.. allt hänger på mig mer eller mindre. 

Självklart blir det en enorm press och det är därför jag verkligen behöver mina samtal någon per vecka och bra medicinering som gör att jag klarar av allt det här. 

 

Iallafall.. allt jag försöker fixa till nu är inte bara för mig och min mammas skull utan för att mormor där uppe ska kunna se ner på mig och känna sig stolt över att jag faktiskt klarat av att fixa saker och ting.

 

Mitt humör är som en berg&dalbana men såhär känner jag iallafall JUST nu, positiva tankar!!

 

På måndag ska jag till en ny psykiatri, säger så upp kontakten med dem på snusk capio eftersom dem inte sköter sitt värdelösa arbete när det kommer till mig.

 

Så hejdå Capio, hej Prima.

 

Har konstanta mardrömmar av dem, det går inte en enda natt utan skumma/obehagliga mardrömmar.

 

Det har pågått varje dag sen jag påbörjade med denna medicin.

Jag vet inte vad jag ska göra eftersom jag inte får ut dem medicinerna jag egentligen vill ha som jag mår bra av, eftersom dem är för "beroendeframkallande" / narkotika klassade.

 

Min läkare vet inte hur det känns att leva så som jag gör & jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden bli inblandad i ADHD utredningar.

Tror jag gjort 3 stycken under 1 års tid och nu tvingas göra min 4:de. Är inte det rätt sjukt?

 

Vill bara kunna leva ordentligt utan att må dåligt, men det är lite en omöjlighet.

För mig är det iallafall det. 

 

Sen finns det anledningar till varför jag fortfarande kämpar, min familj. Då räknas vänner även in. 

 

Nu ska jag iallafall sova, har inte fått sova på sådär två dygn så godnatt.

 

 

 

 

Jag är dålig på att visa känslor numera men jag uppskattar din existens.

Lite alkohol, skratt & en cykeltur till McDonalds mitt i natten. Gick bra för att ha varit ganska onykter. 

bestaven de dära

Jag sov i två dygn. 

Mår inte bättre men tog hit min bästavän.. Orkar inte ensamheten längre.

Det är kört och ikväll skiter jag i allt! 

Idag kommer bli en dag med grova minnesluckor, tack och hej.

Kan bara säga att jag var sjukt bakfull imorse när jag vaknade, hade fruktansvärt trevligt på festen igår.

Dansade som aldrig förut, fick skratta och prata av mig, träffa fina människor & även nya. 

 

Blev en aning shot för mycket men jag klagar inte, det var underbart!

 

Har varit fullrulle hela dagen, så kom hem för en liten stund sen, lagade mat och ska snart färga utväxten. 

KATTEN är återfunnen, hon stod helt plötsligt utanför porten i regnet och skrek stackaren.. så jag sprang ut och hämtade upp henne.

 

Fick svar från skolan och.. jag hamnade på reservplats så jag vet inte, dem skulle höra av sig.

Men imorgon ska till sjukan på morgonen och sen på fest runt kvällen och sedan någongång i helgen ska jag träffa ett av mina 100 granar som jag inte har någon aning om vem dem är och prata lite.

Har eventuellt ett litet jobb hela Augusti, extra plus för mig var att vi bor på samma gata.. så lite intressant är det.

 

Hoppas det går bra så jag har lite och göra i sommar. 

 

Tjingpingling.

 

Min katt som alla vet är min lilla guldskatt har varit borta i snart tolv timmar.

 

Jag kanske är överdriven men hon har aldrig någonsin varit borta såhär länge, dessutom är hon innekatt.

Hon hoppade ut genom fönstret och när mamma skulle ut för att hämta upp henne kom en äcklig liten snorunge och jagade bort henne.

 

Har sprungit runt 3-4 gånger och letat i vartenda tänkbara buske i området, skrikit efter henne, kollat runt ställerna jag brukade gå ut med henne i koppel på men hon finns ingenstans. 

Är så sjukt  jävla rädd om henne och kan inte låta bli att bli jätte orolig.. kommer inte kunna slappna av överhuvudtaget och har haft ångest under dagen pågrund av detta.

 

Vill bara krama om henne och ge henne massvis med mat.